Ttttttt

Man kan ju alltid hoppas.


...


Oh, look! Jag hittade min gamla dubbelgångare på ett USB-minne (fast han finns på Facebook också):



“Rest is not idleness, and to lie sometimes on the grass under the trees on a summer's day, listening to the murmur of water, or watching the clouds float across the sky, is by no means a waste of time”



Bara ett par dagar kvar innan jag "inte är någon ungdom längre" (detta enligt Stockholms stad som skickade ett brev innehållandes en kondom - väldigt trist design vill jag tillägga - samt en pamflett gällande mina möjligheter (som nu fråntagits mig, alas!) att få råd och hämta ut gratis kondomer från ungdomsmottagningen). Ni behöver oroa er, jag har aldrig varit där! Älskog är så fysiskt att det nästan blir abstrakt för yours truly *gör en yvig gest med vänster hand*.

Nåja, nåväl...and all that shit. Dagens dag har till skillnad mot föregående dagars dagar varit en dag för vila. Jag sov länge, vaknade och låg i sängen, handlade, åt kantarellsoppa med chevrébakat surdegsbröd och ett riktigt schysst rapsolja (lagrad) och kollade på Spanien runt med Gwyneth & Co (Mario, ich liebe dich - skrev först "dick", freudian slip...ooops! Väldigt osnyggt skägg dock... man ska inte ha trimmad skepparkrans för att dölja bristen på käklinje.). En flaska rött hade inte skadat (jag är fortfarande i det stadiet att jag öppet kan tala om min vilja att korka upp en flaska trots att detta endast sker i samband med att jag ligger naken - TMI!? - i sängen och tittar på tv...).

Jag ska plugga med AC (och kanske Seb, har inte frågat ännu) på söndag... känns lite trist att plugga på födelsedagen, men jag är ju singel, så jag har inga förestående skyldigheter i stil med födelsedagssex (yeah, like that would happen) eller intimt samtalande... men det gör mig inget, jag ska ta igen det (firandet allstå) under nästa veckas ledighet.

För tillfället har jag läst fyra kapitel i Stephen Fry's underbara Making History, ett ovanligt företag från min sida eftersom att jag oftast slukar flera böcker under loppet av 1-3 dagar; jag har dock bestämt mig för att lägga ifrån mig den här då jag märker att jag går in i ultrasuperfantasticreadingmode (som jag ju gör då jag blivit bekväm nog).

Jag borde väl sova nu, men jag funderar på att skriva lite... betyder det att jag har blivit en rastlös arbetsnarkoman? Jag hoppas inte det. Jag kanske borde rymma till Tyskland och sätta mig vid en tjärn (i en kontinental barrskog) och titta på vattnet (se citatet). Kanske Thüringer Wald (se bild), jag har alltid velat åka dit. Vad heter det där djuret som ska bo där? Den där korsningen mellan hare och något mer? Har för mig att den svenska motsvarigheten heter Skvader/Skvadel...

Jaja, ursäkta mig för att jag skrev om personliga saker...men jag har inga problem med att skriva så kallade "meningslösa inlägg" (inte för att jag förstår vad som skulle göra mitt liv värdelösare än dagens outfit, en recension eller en blyertsskiss). Jag gillar mitt liv just nu. Mest för att jag bestämt mig för att det är korkat att slösa bort mig liv på att ogilla det... jag får ju med största sannolikhet bara ett (om interdimensionalitetsteorin - som ju omhuldas av både New Age:are och (insert specifik fysikerinriktning, jag minns inte exakt) fysiker - inte stämmer det vill säga... eller om Jehova, Gud, Jahve, Allah, Shiva, Buddha, Amaterasu, Mushu etc. etc. etc. faktiskt existerar).

Damn, nu har jag skrivit i femton minuter... men det var skönt.

Lev väl kära vänner. Nu beamar jag ut.


Ttttttttttttt!

Nu sitter jag här, smått uttröttad och i ljuset av datorn (jag har t.o.m. bildbevis).




Jaaaa, det är disk bakom mig....fuck off! 

Det har varit två måttligt jobbiga dagar (men så går det när jag struntar i allt läsa något tills 4 dagar innan tentan ska in). Jag både gillar och ogillar att balansera så mycket på en och samma gång. Nåja, nåväl och en massa andra passande ordval.....jag valde trots allt att ha flera dagar av utekvällar och middagar ISTÄLLET för att plugga, så det var värt det. Jag fixade nästan 800 sidor på knappt två dagar i alla fall.

Efter tisdag är jag "ledig" (med undantag av en hemtenta till, men det blir inte så jobbigt) så jag tänkte passa på att leva livet lite, kanske gå på några museum, gå ut, fylla år (ja, det är nästa vecka....då blir jag 24! Yikes!).

...

Tack och hej kära vänner, nu ska jag lägga mig och läsa (Stephen Fry).

Jag lämnar er med ett stycke av E.E. Cummings som är, om än klyschigt överanvänt inom populärkulturen, väldigt trevligt (den andra delen är genialisk i sin enkelhet) för alla oss - mer eller mindre specifikt - kärlekstörstande där ute i världen:


i carry your heart with me(i carry it in
my heart)i am never without it(anywhere
i go you go,my dear; and whatever is done
by only me is your doing,my darling)
i fear
no fate(for you are my fate,my sweet)i want
no world(for beautiful you are my world,my true)
and it's you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you

here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life;which grows
higher than the soul can hope or mind can hide)
and this is the wonder that's keeping the stars apart

i carry your heart(i carry it in my heart) 



 

Jag älskar när hjärnsläpp förvandlas till medvetandeström!

Jag har läst en massa olika saker hela dagen. Jag avslutade just en dags läsning om Spaniens roll som den första centraladministrerade staten, självklart var jag dock så trött att jag inte visste VAD jag skulle skriva....ALLS.

Detta ändrades dock då jag öppnat WORD, för på under 5 minuter bokstavligen flög informationen ur mig (komprimerat från flera hundra sidor jag läst bara idag) och det blev riktigt jävla BRA! Imagine my surprise att det skulle gå så smärtfritt ^^ Jag AVSKYR att sammanfatta, det handlar verkligen bara om läsning, förståelse och effektiva formuleringar (utan plats för eget tänkande)

Nåja, här är hjärnspyan, jag ber om ursäkt om det inte är korrläst...jag har inte hunnit ännu :P

 

Det tidigmoderna Spaniens initiala framgångar gällande säljandet av beskydd byggde, enligt Jan Glete, på ett koncept där in- och utrikespolitiken (i kombination med innovation inom administration av framförallt resursfördelning och militärstyrkornas strukturering) var fast förankrat i ett pluralistiskt och (framförallt senare) resursrikt samhälle där de (för det mesta) enande faktorerna utgjordes av lojalitet till dynastin samt religionen som övergripande trossystem. Från att kungadömets geografiska centra (den spanska halvön) enats under Ferdinand och Isabella under 1400-talet (bl.a. genom effektivt bruk och mobilisering av lokala militärförband – hermandades – från Isabellas sida) genomgick Spanien en utveckling där 1498 bl.a. innebar en avveckling av tidigare nämnda militärstyrkor till förmån för uppbyggandet av en centraliserad stat med ett monopol på våldsutövning och beskydd (något som gjorde att man utvecklade viktiga relationer till Nederländerna, Katolska kyrkan samt Italien som helhet – dessa två länder visade sig också vara viktiga källor till militär innovation och resurser). Den senare integrationen (på samma nivå som tidigare nämnts – alltså inte i fråga om detaljerna inom den lokala sociala dynamiken) visade sig alltså vara något bristfällig då denna ställdes i relation till de differentierade intressen den spanska monarkin visade sig vara oförberedd på att bemöta då de politiska premisserna förändrades (innan hade bl.a. det Ottomanska riket och det muslimska Cordoba fungerat som enande faktorer i både Italien och Spanien). Att så mycket makt (gällande bl.a. höjningen av skatter, något Glete exemplifierar med i relation till de spanska Corteserna – alltså parlamenten) direkt och indirekt också hamnade hos den lokala eliten och/eller regionerna som helhet pga. statens kompromissbaserade politik gällande självstyre på separat samhällsnivå ledde till en intressekonflikt (på flera olika nivåer) gällande statens förhållande till eliten; man ville helt enkelt inte stödja den spanska statens alltmer lokalfjärmade intressen i olika delar av Europa (och världen) eftersom att detta inte effektivt kunde förankras i varje regions intressen (som tidigare gjorts). Den spanska militärmaskinen byggde framförallt på ett effektivt, frivilligt och systematiskt strukturerat infanteri (något som ytterligare understryks av Gletes karakterisering av den spanska flottan som byggd på roddgalärer och sporadiskt bestyckade handelsskepp) där viss prestige lades i utbildningen som sådan och därmed ledde till att man kunde rekrytera effektivt till en början. Sättet man såg ner på basala kunskaper som med fördel kunde appliceras på den nya seglingsflottans behov av sakkunniga män ledde dock till att dugliga officerare (men odugliga sjömän) erhöll högt uppsatta positioner inom denna. Detta, i kombination med alltför sena försök att bryta dessa förhållanden, ledde till en situation där den spanska staten inte längre kunde bibehålla en effektiv beskyddsprincip inom den alltmer viktiga långdistanshandeln via haven (men även i Medelhavet – detta trots en omfattande struktur byggd på fort och hamnar; handeln med Amerika var dock ett positivt undantag) trots en viss dominans via land. Alla dessa faktorer (i kombination med flertalet mer specifika och tidsbundna framgångar och/eller problem – bl.a. det faktum att den spanska halvöns koncentration av militär makt var relativt liten på hemmaplan samt ett beroende av regioner som efterhand föll bort ur samarbetet såsom rekryteringsgrunden Italien samt Nederländerna) ska enligt Glete ha varit förgreningar av den spanska statens problem med att med hjälp av entreprenörskap och innovation i allmänhet anpassa sig efter en ny tids krav på den moderna staten (framförallt i relation till andra framväxande stater och en egen syn på monarkin som en global faktor inom beskydd kopplat till en aggressiv och alienerande utrikespolitik).


Perspektiv + tidsnivå (relativt lång text)

Jahopp.

Idag har jag latat mig (okej, jag läste liiiite i kurslitteraturen också). Tog en promenad på 1 1/2 timme, svinkallt, men skönt när jag väl gjort det. Har kommit ur form under de svinkalla månaderna då man inte kunnat gå ut under längre perioder.

I alla fall...

Har arbetat mer mer stycket jag lade upp för några dagar sedan. Mitt sökande efter det mest bekväma perspektivet och den mest givande tidsnivån har lönat sig, så nu kommer jag skriva på det viset.

Läs (och säg gärna vad ni tycker). Jag tycker att det börjar ta sig (och få lite flooow), men mycket arbete kvarstår med form och stil innan det blir bra nog.

Jag ber än en gång om ursäkt ifall att texten blir ful då jag kopierar över den.




...




Jag drar på mig den grönspräckliga mössan – den med, de något barnsliga, öronlapparna – och vrider om låset. Utanför dörren kastas snöflingor genom luften. Kylan slår direkt mot ansiktet och medför tillfälliga andningsproblem; som om att luften förtunnats. Temperatursänkningen fungerar som ett slags mentalt preparat och jag väljer (utan närmare eftertanke) att svänga av åt vänster.

     Fabriksbyggnadens blygrå fasad punktueras av de ljuskällor vilka silas genom dess gallerförsedda (och snålt utplacerade) fönster. Blåsten ökar. Intrycket av stormen blir kollektivistiskt, men varje snöflinga är sin egen – i alla fall på mikronivå. Mitt föreställda januari har alltid legat långt ifrån den här verkligheten en månad då grustyngda gator och trottoarer vanligtvis stuvats i gråbrun sörja. På andra sidan gatan har snön lagt sig ovanpå betongmuren som ringar in den rektangulärt planerade kyrkogården. Enstaka gravar syns fortfarande bland de vita massorna, och framför samtliga stenar har den formats som gravhällar; undantaget är de platser där sörjande forslat undan lite av snön för att göra plats för lyktor av varierande prisnivå, design och storlek. Vindstyrkan fortsätter stadigt att tillta och antar därmed rollen som uppviglare i snökaoset. Det mänskliga ögat kan – tyvärr – inte urskilja hur iskristaller upplöses under det massiva trycket, men det är ändå vackert ute. Ett fåtal personer har (liksom mig) begett sig ut för okomplicerat morgonkaffe, och kön är inte lång; behändigt nerkortad genom ett plötsligt billarm. Baserat på en snittberäkning hamnar jag på cirka ett dussin stora koppar kaffe per vecka. Inte stegräknarmängder, men tillräckligt för att meritera enstaka intrasslingar i lakan. Jag skakar av mig snön och tar plats bakom mannen i grå jacka; denne stirrar en lång stund på menyn och kliar sig i ögonvrån. Småslumrande ansikten. Kroppen skriker efter hälsovådliga mängder koffein och jag håller tillbaka en gäspning. En utväxling sker framför mig och (i enlighet med tidsföljden) är det sedan min tur. ’Hej, en stor kaffe tack – svart’. Den bittra mannen bakom kassan nickar och tar en pappersmugg. Jag skulle också varit bitter, tänker jag och drar kortet. Väl förbi gränsen mellan bulldoftande värme och Tuonela vidrör jag plattan vid övergångsstället. Snygg rumpa. Jag vänder ansiktet framåt igen. Ett fåtal bilister kör omdömeslöst över vägarna, men det auditativa trycket tycks minimalt – kanske för att motorlederna dämpats av snöfallet. Jag sluter ögonen för att undvika en plötslig anstormning flingor (som istället fastnar i ögonfransarna). Helvete, linsen hamnade fel...  Jag öppnar dem igen. Det har redan gått ett år, men melankolin infinner sig inte idag; som om jag befinner mig någonstans i gränslandet mellan glädje och apati, eller, som Werther: förälskad i förälskelsen; levandegjord genom fiktionen. Jag tar en stor klunk kaffe och känner mig genast som en människa.

 

’Det ser ut som att du har snedtänt’, säger Yrsa och ler då jag kramar om henne. Hon har en liten svart mössa på huvudet – och ett munsår… ja, inte på huvudet då. Nog för att det är kallare än vanligt, men mössa inomhus är kanske att gå över gränsen? Jag ler tillbaka och tar av mig jackan. ’Jag har gjort te, vill du ha lite – eller du kanske redan har överdoserat koffein?’. ’Jag tog en stor svart för att vakna’, säger jag, gäspar – där kom den! – och ställer mig på ett ben för att (lika graciöst och koordinerat som vanligt) trycka av den vänstra skon med min högra. I hallen hänger en affisch (utan ram) föreställandes Gauguins mindre postkolonialt provokativa Cafè de nit a Arle – där en medelålderskvinna tycks frekventera en rökig inneservering – och under denna svajar en milshög (okej då, stilistisk överdrift) trave böcker; förvaringsmöbler är inget Yrsa väljer att befatta sig med; förvaringsmöbler är inget någon av oss befattar sig med. I våras uppvaktade jag en IKEA-möbel, något som – om det lyckats – hade kunnat leda till: a) ett klyschigt utbrott då delar saknades, b) ett klyschigt utbrott då jag inte förstod ritningarna, c) en klyschig felkonstruktion av en till fyra komponenter, d) en klyschig anekdot om det niogradiga helvetet med att sätta ihop IKEA-möbler, eller e) allt ovan. Antagligen skulle det gått bra, men jag orkade inte ta hem den – dessutom fanns den bara i bok.

     Då jag gått in i vardagsrummet märker jag att hela lägenheten doftar vanilj, antagligen för att dölja effekten av – bland flertalet bidragande orsaker – det oxiderade smör och halvfulla juicepaket som sedan X antal dagar tillbaka befunnit sig under två felsorterade syltburkar i sopkorgen; detta då studenter sällan har tid (som bekant) att sopsortera ordentligt. ’Fuck you’, säger Yrsa dovt, ’jag ser hur du rynkar på näsan’. Jag slappnar av i ansiktet. ’Vore det inte enklare att bara slänga soporna?’. ’Jag orkar inte gå ut’, säger Yrsa samtidigt som hon häller upp ett fränt doftande te i först en blommig och sedan en större svartvit kopp, ’dessutom gillar jag levande ljus, det blir mycket mysigare då’. Jag väljer att inte kommentera det faktum att klockan är elva på förmiddagen. Hon räcker den blommiga koppen mot mig och en behaglig känsla far genom kroppen då den kompromisslösa hettan möter händernas kyla. ’Det är så kallt ute att det känns som om att jag fått ledgångsremautism’, säger jag och dricker av teet. Gott, hon har pressat citron i. ’För i helvete, skaffa vantar då!’. Yrsa vänder sig från spisen och för sin egen kopp mot läpparna. Hon har stora läppar, den där sorten som folk i allmänhet anser sitter bättre på kvinnor än män. Jag inser att jag ibland har en tendens att fetischera folks läppar. Jag kommer även till insikten att det är sällan vi inte dricker kaffe (eller te) då vi träffas. Hon tar ytterligare en munfull – och smackar med läpparna. Vissa anser att ljud i samband med intagandet av mat och/eller dryck kan vara charmigt, dock drar det här specifika ljudet tankarna till en hinna som spricker då man sväljer och därefter belåtet särar på läpparna – eller en blöt plastpåse med ljuddämpare. Hela processen tycks nästan diaboliskt stiliserad, tänker jag då hon sväljer ännu en gång. Jag ryser och ställer ifrån mig koppen.


Flytt(?)

Nu är Linn och jag medköande i Stockholms bostadskö, vi firade genast med att prata 2 timmar och 15 minuter i telefonen samt intresseanmäla oss på 3 lägenheter. Just nu hoppas jag verkligen på denna (där vi är nummer 7 i kön - ett bra nummer med tanke på att många ofta hoppar av)




Riktigt schysst med en loggia! Det är en 4:a och därmed tänkt att innefatta en inneboende om vi nu skulle få den (fingers crossed). De villkor som än så länge slagits fast är att Linn inte får lyssna på radio på söndagsmorgnar samt att jag inte får ha skrikigt bögsex med 1-3 partners med jämna mellanrum. Som alla vet är jag ju en FRUUUUUUKTANSVÄRD slampa, likt ett svart hål sväljer jag allt och alla som kommer nära!

*Harkel*

Vi har redan planerat in vår första frukost. Den första frukosten är viktig.

Det här blir nog bra (oavsett om vi skulle få just den här eller inte).

RSS 2.0