Låt oss nära det litterära!

Fick ett infall och skrev mycket i helgen. Som jag tidigare klagat över inför både Linn, Leif och andra så lider jag av en hopplös ångest över vilken väg min stil och mitt språk ska vandra. Slutsatsen som jag (mycket logiskt) kommit till går ut på följande: skriv av dig! Om jag bara skriver, helt opretentiöst, kommer allt att utvecklas av sig självt. Mitt utlåtande är att det numera finns flyt i det jag skriver (samt att det är mindre högtravande - mycket mindre högtravande). Jag känner dock att det för tillfället är för rått vad gäller beskrivningar för att jag ska vara helt tillfreds. Jag tänkte lägga ut ett kortare stycke (som delvis bygger på ett äldre). Det skvallrar i alla fall lite om den riktning jag valt närma mig processen ur (ni får ursäkta formatet, bloggen vill inte riktigt gå med på snygga indrag und so weiter):

 

’Klarade han sig?’ frågar Yrsa och rör runt i det höga glaset med sin sked, ’jag menar, han kommer att bli bättre igen – eller hur?’.

Den sista frågan ställs med stort eftertryck. Utanför faller stora snöflingor från en fläckvis mörk himmel. Stadens sedvanliga mandelmjölksmodd har ersatts med vad som enbart kan beskrivas som ett dåligt vykort. Vägarna tycks oframkomliga och de människor som inte tagit sin tillflykt till hemmen breder ut sig över divaner runt om på kvarterets kaféer. Lukas rör förstrött om i sitt eget glas och ler förläget.

'Jag vet inte, jag har inte hunnit tala med honom – det har liksom inte funnits tid’.

Han skälver till vid ordvalet, men väljer att inte rätta sig själv.

’”Liksom inte funnits tid”’, upprepar hon roat och skakar på huvudet, ’du är en grym, känslokall man, vet du det’.

’Jag har naturligtvis varit förkrossad’, fortsätter han, ’och det hjälper ju inte någon av oss om jag också bryter samman vid sjukhussängen’.

’Naturligtvis’.

’Dessutom’, fortsätter han genast och tar en klunk kaffe, ’så är jag inte hemma’.

Det blir tyst. Utanför piskas folk av virvlande kristalliseringar – Stockholm har förvandlats till Tuonela. Yrsa drar med fötterna längs bordsbenet och för läpparna mot glasbrämen. Han har alltid fascinerats av hennes läppar, sättet hon dricker på: hon särar snabbt på dem och häller sedan i sig kaffe utan att vidröra behållaren. Lukas börjar dra av sig jackan men fastnar klumpigt med armen i höger ärm.

’Jackjävel’, muttrar han för sig själv, ’jag känner mig som elefantmannen’.

’Var du på lektionen idag?’ frågar Yrsa och höjer handen mot en kvinna i kassan.

Lukas får av sig jackan och lutar sig bak mot stolsryggen.

’Nej’, flämtar han.

’För upptagen på kibbutzen?’.

’Skojigt’.

Den pseudounga kvinnan kommer fram och tittar frågande på dem.

’Jag skulle vilja ha en macka’, säger Yrsa, ’kalkon – gärna med senap, om det finns’.

’53’, säger kvinnan och tittar på Lukas.

’Bulle – vanilj’, häver han ur sig som svar på hennes blick.

’13’.

’Lika charmerande som en grottmänniska’, säger Yrsa då kvinnan gått, borstar av sig ett par av de droppar som bildats efter snön och börjar ta av sig sin egen jacka.

’Än en gång’, säger hon och hänger jackan på stolsryggen, ’ska du inte ta och besöka honom, med ett sådant flärdfullt och otvunget sätt bör doktorer och sköterskor finna mycket att lära av’.

’Du vet att jag inte gillar sjukhus’, säger han och undviker att kommentera hennes gliringar.

’Sjukhus – eller allvar?’.

’Om jag skulle hänga mig skulle jag se till att taket tålde tyngden’.

’Säg det till honom’, svarar hon samtidigt som hon metodiskt rotar runt i sin väska, ’kan du ringa till min mobil?’ frågar hon och fortsätter, ’jag måste börja ha den i fickorna istället – eller i ett sådant där mobilkoppel’.

 


...

Chillar lite och kollar på Mighty Boosh...classic!


...

Jävla skit.

Dödsruna

En tid har gått sedan Lilith Performance Studio i Malmö lades ner. Jag kom i kontakt med studion genom min vän Leif Holmstrand och kom att skriva min kandidatuppsats i konstvetenskap om deras arbete. I summeringen av min undersökning tog jag upp problematiken med att nedläggningen av stiftelsen "Framtidens kultur" skulle läggas ned (detta skulle leda till ett hål i Lilith Performance Studios budget) och mycket riktigt ledde detta (i kombination med en hemsk lokal och nationell kulturpolitik) till att studion gick i graven. Egentligen handlar inte mitt intresse för studion om att jag är okritiskt förtjust i performance som genre (i den mån man kan kalla detta en "genre" - detta var också den problematik man valde att bemöta). Studion blev en plattform för tolkningar av performancekonsten som genom sitt arbete sörjde för att mötet mellan traditionella konstformer (skulptur, litteratur, teater, film etc.) fick ifrågasättas på minimal eller grandios skala. Själva initiativet (ett öppnande av konstvärldens diskussioner) var vad som stod i centrum för mig.

Som en lite hyllning till studion (jag jobbade i alla fall med arbetet om den i ca 8 månader och läste över 12 000 sidor artiklar, manifest, utskick, register etc.) väljer jag därför att lägga upp några filmupptagningar av olika performances - jag väljer dock inte att lägga någon värdering i dem (vissa anser jag vara bra, andra mindre bra; å andra sidan handlar performance ofta om upplevelse, och jag har inte sett dem live). För mig är det intressant däför att det blir ett sätt att öppna upp för nya uttryck - både bra och dåliga.


Lilith Performance Studio/ Tsuneko Taniuchi 13 FEB 2009

Lilith | MySpace Video


Turkey's nest by Elin Lundgren & Petter Pettersson

Lilith | MySpace Video


Leif Holmstrand- Cabaret Sally Rattenmann 29 & 30 March 2008

Lilith | MySpace Video

Lilibeth Cuenca Rasmussen - Mis United 9- 10 Feb -08

Lilith | MySpace Video

Yingmei Duan 23-25 May 2008

Lilith | MySpace Video

Saralunden Lilith Performance Studio

Lilith | MySpace Video

Melati Suryordarmo - Perception of Patterns 14 -15 dec 2007

Lilith | MySpace Video
Personal Definition 6 Dec 2008

Lilith | MySpace Video
Irma Optimist

Lilith | MySpace Video
Tanya Mars Il dulci Jubilo 2-3 May 2008

Lilith | MySpace Video

En kärleksförklaring: Kenzaburo Oe

I led med bloggens återupplivande ska jag börjar med kreativa personporträtt - kärleksförklaringar till personer vars skapande utöver stort inflytande över mig. Det kändes rätt att börja med Kenzaburo Oe, inte för att hans inflytande skulle vara så pass mycket större än några äldre besattheter, utan pga. att det är honom jag läser mest just nu.


 

Kenzaburo Oe anses vara en av Japans viktigaste författare under efterkrigstiden. En inbiten pacifist (han har bland annat kämpat mot förslaget om avskaffandet av den officiella, japanska pacifismen) vars verk inte sällan utgår från tre övergripande teman: kriget, ett missbildat barn och/eller naturen. 1994 tilldelade han Nobelpriset i litteratur med motivationen: "for creating an imagined world, where life and myth condense to form a disconcerting picture of the human predicament today."
Min första kontakt med honom var då jag köpte hans bok Mardrömmen (A Personal matter/ Kojinteki na taiken - skriven 1964) på Emmaus i Stockholm (Om jag får vara krass måste jag erkänna att det var bokens design - ej den ovan, min är på svenska - som lockade mig till en början). Detta är ett av fyra verk vilka översatts till svenska och är ett av flertalet verk vilket behandlar en förälders reaktion på ett missbildat barn (Kenzaburo Oes egen son, Hitari, är en berömd kompositör som föddes med hjärnbråck och svår autism) Här följer ett utdrag ur boken (s. 24-27):

 

Fågel sänkte huvudet, ställde sig på pedalerna och ökade farten. Drömkänslan av lönlös flykt återvände. Men han körde på. En smal gingkokvist gick av mot hans axel och den spjälkta ändan studsade upp studsade upp och snärtade honom på örat. Det fick honom inte att sakta farten. Regndroppar svepte visslande som kulor över hans svidande öra. Cykelbromsen skrek till när han sladdade fram till sjukhusporten och stannade. Han var genomdränkt och ryste av kölden. Han skakade av sig vätan med en känsla av att ha kommit störtande en ofantligt lång väg.
Fågel stannade framför intagningsrummet för att hämta andan, stack så in huvudet och tilltalade de suddiga ansikten som väntade honom i dunklet.
'Jag är fadern', sade han hest och undrade varför de satt i ett halvmörkt rum. Så såg han sig svärmor som höll ansiktet halvt dolt i kimonoärmen som för att hålla igen en kräkning. Fågel satte sig på stolen bredvid hennes och kände hur kläderna klibbade vid hans rygg och bak. Han ryste, inte häftigt som ute på gatan, utan hjälplöst som en svag kyckling.
Hans ögon började vänja sig vid dunklet i rummet. Nu upptäckte han en domstol av tre läkare som satt tysta och iakttog honom medan han satte sig tillrätta.
Likt nationsflaggan i en rättegångssal hängde en färglagd anatomiplansch på väggen bakom dem som en symbol för deras privata rättvisa.
'Jag är fadern', upprepade Fågel irriterat. Man hörde tydligt på hans röst att han kände sig hotad.
'Ja, det är bra', svarade läkaren i mitten en smula på defensiven, som om han upptäckt ett aggressivt tonfall i Fågels röst. (Det var överläkaren, Fågel hade sett honom tvätta händerna bredvid hans hustrus säng.) Fågel såg på överläkaren, väntade att han skulle säga något. Istället för att för att börja sin förklaring tog han fram en pipa ur sin skrynkliga läkarrock och stoppade den. Det var en kortväxt tunna till karl, med en överdriven fetma som gav honom ett uttryck av pompöst vemod. Den solkiga rocken var öppen över bröstet, som var hårigt som en kamelrygg; inte bara överläppen och kinderna utan också den fläskiga halsvalken under hakan var prickiga av skäggstubb. Överläkaren hade inte hunnit raka sig denna morgon; han hade kämpat för barnets liv sedan föregående eftermiddag. Fågel kände tacksamhet, naturligtvis, men någonting misstänkt hos denne ludne medelålders läkare gjorde att han inte sänkte garden. Som om någonting potentiellt livsfarligt dolt bakom denna håriga hud försökte resa sitt toviga huvud och hölls tillbaka med våld.
Överläkaren återställde äntligen pipan från sina tjocka läppar till sin kupade hand och mötte plötsligt Fågels oavvända blick: 'Skulle ni först vilja se på saken?' Hans röst var alltför stark i det lilla rummet.
'Är barnet dött?' frågade Fågel och hostade till. Ett ögonblick föreföll överläkaren misstänksam över att Fågel antog att barnet hade dött, men han plånade ut det intrycket med ett dubbeltydigt småleende.
'På intet vis', sade han. 'Barnet rör sig livligt och har en kraftig röst.'
Fågel hörde att svärmodern suckade djupt, tungt - det var som om hon velat antyda något. Antingen var hon uttröttad eller också ville hon signalera till Fågel någonting om djupet av det olycksträsk som han och hans hustru sjunkit i. Antingen eller.
'Ja, skulle ni vilja se på saken?'
Den unge läkaren till höger om överläkaren reste sig. Han var lång och mager, med ögon som på något vis skar sig mot den vågräta symmetrin i hans ansikte. Ena ögat var oroat och förskrämt; det andra var lugnt. Fågel hade rest sig ett stycke och sjunkit tillbaka i stolen igen innan han märkte att det vackra ögat var av glas.
'Skulle ni kunna förklara lite först kanske?' Fågel lät allt mera hotad. Den motvilja han hade känt inför överläkarens ordval - saken! - satt alltjämt kvar i hans tankar.
'Kanske blir det bäst: att se det första gången är ganska överraskande. Också jag var överraskad när det kom fram.' Överläkarens tjocka ögonlock rodnade oväntat och han lät höra ett puerilt fnissande. Fågel hade anat någonting misstänkt som lurade bakom denna ludna fasad, och nu förstod han att det var detta fnitter, som först hade gett sig tillkänna maskerat som ett obestämt leende. Fågel stirrade rasande på den fnissande läkaren och insåg först om en stund att han skrattade för att han var generad. Mellan låren på en annan mans hustru hade han dragit fram något slags obeskrivligt monster. Kanske med ett katthuvud och ballongmage? Hur det än såg ut, så var överläkaren skamsen över att ha förlöst det och därför fnissade han. Hans insats hade varit långtifrån avpassad efter en erfaren obstetrikers och överläkares yrkesvärdighet utan snarare hört hemma i en fars: en kvacksalvarhistoria. Han hade blivit överrumplad och förvirrad, nu led han av blygsel.
Fågel väntade orörlig på att överläkaren skulle hämta sig från skrattanfallet. Ett monster. Men hurdant? "Saken", hade läkaren uttryckt sig, och Fågel hade hört "monstret"; törntaggarna kring ordet hade trasat hinnorna i hans bröst. Han hade presenterat sig med orden "Jag är fadern", och läkarna hade blivit illa berörda. För i deras ögon måste orden ha låtit helt annorlunda - Jag är fadern till monstret.

 


...


En liten uppdatering

Hej hopp. Ännu en gång är det fantastiska hösten över oss - det känns i luften. Har lektion först ikväll, första dagen på höstens kvällskurs ("Det antika samhället i texter" - en kurs som fokuserar på den antika människans leverne med brev, böcker, traktat och andra texter som källmaterial) och jag tog en ordentlig sovmorgon till ca 11.

 

Har dragit ner på kaffet, vilket innebär att jag är lite tröttare, men mindre dampig, än tidigare.

 

Lite Penguin Café Orchestra på det? (Ett av mina favoritband)

 

 

Vad annars? Vi blir antagligen en mindre i lägenheten inom en snar framtid. Jag beefar just nu lite med Radiotjänst om min faktura och igår hängde jag, Linn och Mathias (en ny bekantskap, Angelinas kille) på Mosebacke och Gula Villan. Vi snackade med tyskar, fransmän och tre andra nya bekantskaper (de sistnämnda på tuben).

 

Arkeologi är vad som står på schemat för hösten. Dock inte vanlig arkeologi (som jag ska läsa sen) utan "Antikens kultur och samhällsliv", arkeologi med fokus på medelhavsområdet. Ännu en gång går jag tillbaka till grundkurserna, men en kandidat i idéhistoria blir det nog till våren, jag avslutade precis min långt efterlängtade B-uppsats (efter att ha väntat på den sista boken i över 42 dagar). Jag är rätt nöjd.

 

Har ett litet projekt för mig, jag odlar mustasch (hur tjock vet jag inte, men jag tycker i alla fall att skäggväxt klär mig, får se hur det blir med näsborsten/snorpappret/slemsugaren/etc). Jag har numera också vant mig vid att inte ha min lugg, och jag trivs ganska bra med det. Det är skönt att inte behöva fixa med den hela tiden (men jag ska ändå spara ut så att jag KAN ha den om jag så skulle önska). Varför gå genom livet utan att prova på saker?

 

Här är jag precis då jag vaknat och dragit på mig en tröja:

 

 

Sommaren har gjort mig "tjock" (ja, jag vet, men allt är relativt). Det skiter jag i, men jag ska i alla fall ut och träna lite mer. Kroppens förfall har redan påbörjats, och kroppen "ska tuktas" - något Linn brukar säga.

 

Så, ännu en höst. Jag välkomnar den med att citera mina nya motton i livet: "C'est la vie", "Det löser sig" och "Don't have a cow, man".

 

"Någon som vill hångla?"

 

Då säger jag salut (!!) och lämnar er (för den här gången) med en låt av Stereolab:

 


RSS 2.0