Comte de Lautréamont et Jacques Prevert

Jag genomförd nyligen en räd på Myrornas lyrik- och essäavdelning, där fann jag (utöver studier i Shakespeares "problempjäser" - alltså ett par av tragedierna - och lite annat smått och gott) en svensk samling fransk poesi. I denna fanns bl.a. en av mina favoriter, Isidore Lucien Ducasse (aka Comte de Lautrémont) representerade. Det rör sig om ett stycke ur hans mästerliga absurdistverk Les Chants de Maldoror (Maldorors sånger), men här fanns också en fantastisk dikt av Jacques Prevert, en poet jag inte hade samma relation till. Tyvärr har jag inte boken i min gamla lägenhet (där datorn står), men jag fann en fransk och engelsk version av Preverts Paris at Night. Jag gillar dock den svenska, den fångar flyktigheten bättre än den engelska (som jag inte lägger upp, då den inte gör den rättvisa), men den här beskriver ganska bra hur jag känner just nu (jag uppdaterar med bägge styckena från boken när jag har chansen):

Paris at Night:

Trois allumettes une à une allumées dans la nuit
La premiére pour voir ton visage tout entier
La seconde pour voir tes yeux
La dernière pour voir ta bouche
Et l'obscuritè tout entière pour me rappeler tout cela
En te serrant dans mes bras.

Översättning:

Tre tändstickor tända i natten en efter en
Den första för att se hela ditt ansikte
Den andra för att se dina ögon
Den sista för att se din mun
Och hela skymningens värld som återger
allt detta åt mig
när jag omfamnar dig.


Ur Maldorors sånger:

Utdrag ur den långa, prosaiska dikten "Gamla ocean"

Gamla ocean med vågor av kristall, du påminner i större skala
om de blåa märkena man ser på misshandlade skeppsgosseryggar;
du är ett ofantligt blåmärke på jordens kropp: jag tycker om den bilden.
När man för första gången ser dig glider en lång och vemodig suck förbi -
man kunde tro att det var suset av din milda bris - och lämnar outplånliga
märken i den djupt skakade själen. Och utan att de riktigt veta hur det kommer sig, minner du dem som älska dig om människans första svåra tid på jorden - då hon stiftar bekantskap med smärtan som inte mer ska lämna henne. Jag hälsar dig du gamla ocean!
Gamla ocean, din harmoniskt sfäriska form, som kommer geometriens allvarsamma anlete att ljusna, påminner mig blott alltför väl om människans små ögon, i litenhet jämförbara med vildsvinets ögon och med nattfåglarnas för deras fulländade cirkelform. Ändå har människan i alla århundraden ansett sig vacker. Jag för min del tror snarare att människan anser sig vacker endast av egenkärlek; att hon däremot realiteter är motsatsen till vacker och själv anar detta; ty varför ser hon annars på sin nästas ansikte med en sådan avsmak? Jag hälsar dig du gamla ocean!
Gamla ocean, du är identiteternas symbol: alltid din egen like. Du förändras inte på väsentligt sätt och om dina vågor rasa någonstans så vila de längre bort i en annan zon i fullkomligaste frid. Du är inte lik människan som stannar på gatan för att se två bulldoggar hugga varann i strupen men som inte stannar för ett begravningståg; som om morgonen är tillgänglig men om aftonen på dåligt humör; som skrattar idag och gråter i morgon. Jag hälsar dig du gamla ocean!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0