Perspektiv + tidsnivå (relativt lång text)

Jahopp.

Idag har jag latat mig (okej, jag läste liiiite i kurslitteraturen också). Tog en promenad på 1 1/2 timme, svinkallt, men skönt när jag väl gjort det. Har kommit ur form under de svinkalla månaderna då man inte kunnat gå ut under längre perioder.

I alla fall...

Har arbetat mer mer stycket jag lade upp för några dagar sedan. Mitt sökande efter det mest bekväma perspektivet och den mest givande tidsnivån har lönat sig, så nu kommer jag skriva på det viset.

Läs (och säg gärna vad ni tycker). Jag tycker att det börjar ta sig (och få lite flooow), men mycket arbete kvarstår med form och stil innan det blir bra nog.

Jag ber än en gång om ursäkt ifall att texten blir ful då jag kopierar över den.




...




Jag drar på mig den grönspräckliga mössan – den med, de något barnsliga, öronlapparna – och vrider om låset. Utanför dörren kastas snöflingor genom luften. Kylan slår direkt mot ansiktet och medför tillfälliga andningsproblem; som om att luften förtunnats. Temperatursänkningen fungerar som ett slags mentalt preparat och jag väljer (utan närmare eftertanke) att svänga av åt vänster.

     Fabriksbyggnadens blygrå fasad punktueras av de ljuskällor vilka silas genom dess gallerförsedda (och snålt utplacerade) fönster. Blåsten ökar. Intrycket av stormen blir kollektivistiskt, men varje snöflinga är sin egen – i alla fall på mikronivå. Mitt föreställda januari har alltid legat långt ifrån den här verkligheten en månad då grustyngda gator och trottoarer vanligtvis stuvats i gråbrun sörja. På andra sidan gatan har snön lagt sig ovanpå betongmuren som ringar in den rektangulärt planerade kyrkogården. Enstaka gravar syns fortfarande bland de vita massorna, och framför samtliga stenar har den formats som gravhällar; undantaget är de platser där sörjande forslat undan lite av snön för att göra plats för lyktor av varierande prisnivå, design och storlek. Vindstyrkan fortsätter stadigt att tillta och antar därmed rollen som uppviglare i snökaoset. Det mänskliga ögat kan – tyvärr – inte urskilja hur iskristaller upplöses under det massiva trycket, men det är ändå vackert ute. Ett fåtal personer har (liksom mig) begett sig ut för okomplicerat morgonkaffe, och kön är inte lång; behändigt nerkortad genom ett plötsligt billarm. Baserat på en snittberäkning hamnar jag på cirka ett dussin stora koppar kaffe per vecka. Inte stegräknarmängder, men tillräckligt för att meritera enstaka intrasslingar i lakan. Jag skakar av mig snön och tar plats bakom mannen i grå jacka; denne stirrar en lång stund på menyn och kliar sig i ögonvrån. Småslumrande ansikten. Kroppen skriker efter hälsovådliga mängder koffein och jag håller tillbaka en gäspning. En utväxling sker framför mig och (i enlighet med tidsföljden) är det sedan min tur. ’Hej, en stor kaffe tack – svart’. Den bittra mannen bakom kassan nickar och tar en pappersmugg. Jag skulle också varit bitter, tänker jag och drar kortet. Väl förbi gränsen mellan bulldoftande värme och Tuonela vidrör jag plattan vid övergångsstället. Snygg rumpa. Jag vänder ansiktet framåt igen. Ett fåtal bilister kör omdömeslöst över vägarna, men det auditativa trycket tycks minimalt – kanske för att motorlederna dämpats av snöfallet. Jag sluter ögonen för att undvika en plötslig anstormning flingor (som istället fastnar i ögonfransarna). Helvete, linsen hamnade fel...  Jag öppnar dem igen. Det har redan gått ett år, men melankolin infinner sig inte idag; som om jag befinner mig någonstans i gränslandet mellan glädje och apati, eller, som Werther: förälskad i förälskelsen; levandegjord genom fiktionen. Jag tar en stor klunk kaffe och känner mig genast som en människa.

 

’Det ser ut som att du har snedtänt’, säger Yrsa och ler då jag kramar om henne. Hon har en liten svart mössa på huvudet – och ett munsår… ja, inte på huvudet då. Nog för att det är kallare än vanligt, men mössa inomhus är kanske att gå över gränsen? Jag ler tillbaka och tar av mig jackan. ’Jag har gjort te, vill du ha lite – eller du kanske redan har överdoserat koffein?’. ’Jag tog en stor svart för att vakna’, säger jag, gäspar – där kom den! – och ställer mig på ett ben för att (lika graciöst och koordinerat som vanligt) trycka av den vänstra skon med min högra. I hallen hänger en affisch (utan ram) föreställandes Gauguins mindre postkolonialt provokativa Cafè de nit a Arle – där en medelålderskvinna tycks frekventera en rökig inneservering – och under denna svajar en milshög (okej då, stilistisk överdrift) trave böcker; förvaringsmöbler är inget Yrsa väljer att befatta sig med; förvaringsmöbler är inget någon av oss befattar sig med. I våras uppvaktade jag en IKEA-möbel, något som – om det lyckats – hade kunnat leda till: a) ett klyschigt utbrott då delar saknades, b) ett klyschigt utbrott då jag inte förstod ritningarna, c) en klyschig felkonstruktion av en till fyra komponenter, d) en klyschig anekdot om det niogradiga helvetet med att sätta ihop IKEA-möbler, eller e) allt ovan. Antagligen skulle det gått bra, men jag orkade inte ta hem den – dessutom fanns den bara i bok.

     Då jag gått in i vardagsrummet märker jag att hela lägenheten doftar vanilj, antagligen för att dölja effekten av – bland flertalet bidragande orsaker – det oxiderade smör och halvfulla juicepaket som sedan X antal dagar tillbaka befunnit sig under två felsorterade syltburkar i sopkorgen; detta då studenter sällan har tid (som bekant) att sopsortera ordentligt. ’Fuck you’, säger Yrsa dovt, ’jag ser hur du rynkar på näsan’. Jag slappnar av i ansiktet. ’Vore det inte enklare att bara slänga soporna?’. ’Jag orkar inte gå ut’, säger Yrsa samtidigt som hon häller upp ett fränt doftande te i först en blommig och sedan en större svartvit kopp, ’dessutom gillar jag levande ljus, det blir mycket mysigare då’. Jag väljer att inte kommentera det faktum att klockan är elva på förmiddagen. Hon räcker den blommiga koppen mot mig och en behaglig känsla far genom kroppen då den kompromisslösa hettan möter händernas kyla. ’Det är så kallt ute att det känns som om att jag fått ledgångsremautism’, säger jag och dricker av teet. Gott, hon har pressat citron i. ’För i helvete, skaffa vantar då!’. Yrsa vänder sig från spisen och för sin egen kopp mot läpparna. Hon har stora läppar, den där sorten som folk i allmänhet anser sitter bättre på kvinnor än män. Jag inser att jag ibland har en tendens att fetischera folks läppar. Jag kommer även till insikten att det är sällan vi inte dricker kaffe (eller te) då vi träffas. Hon tar ytterligare en munfull – och smackar med läpparna. Vissa anser att ljud i samband med intagandet av mat och/eller dryck kan vara charmigt, dock drar det här specifika ljudet tankarna till en hinna som spricker då man sväljer och därefter belåtet särar på läpparna – eller en blöt plastpåse med ljuddämpare. Hela processen tycks nästan diaboliskt stiliserad, tänker jag då hon sväljer ännu en gång. Jag ryser och ställer ifrån mig koppen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0