Inspiration

Greps av inspiration ca 02.00 inatt, satte på tv:n, tog en penna och drog bort och lade till i de kapitel i Natträdgården jag än så länge har utkast till. Jag arbetar långsamt, och just nu är jag inne i en period där jag bygger ut, komprimerar och kritiskt omformulerar delar av texten. Här är några stycken jag arbetar med att förbättra och bygga ut för tillfället:



Ur kapitel III:



Molekylkombinationen gror i molnen, rör sig sedan nedåt i flytande, men också polerad eller kristalliserad, form; dock oftast en kombination av bägge. Läsningen visade sig vara den verklighetsflykt min hjärna suktade efter under den här tiden. När jag blev hungrig brukade jag slicka på uppbrutna kuvertflikar; detta gick naturligtvis inte för sig i längden – framförallt då dussintal och åter dussintal av ”nya” brev låg paketerade i den koboltblå papplådan vid sängkanten – och militära mängder pulversoppa blev basen för min nya kosthållning. Depressionen som följde på min självvalda exil blev som mest tydlig i det förändrade beteende som under mina fem månader i lägenheten lyckades inta positionen som stapelvara i mitt sätt att bemöta andra. ”Vill du köpa min teckning?”. ”Fuck off ungjävel!”. Nej, jag var inte omgivningens mönsterbarn. En känsla av inspiration, då mer specifikt den sorten som växer fram ur isolation, var ständigt närvarande; denna projicerades dock inte på vardagliga saker som diskning eller andra former av städning, något som också blev plågsamt uppenbart efter en viss tid – framförallt då det visat sig att även den bästa sortens inspiration påverkas negativt av mögeldoftande tallrikar och grytor täckta av rispapperstunn polenta.


Ur kapitel II:



Han befann sig alltid i bakgrunden. Tyst, ofta med ett leende på läpparna. En gång placerades hans distinkt slitna converse utanför dörren till båset jag ockuperade. Då jag spolat ner min skam och öppnat dörren upptäckte jag att en lång kö bildats varpå jag log ursäktande mot honom. Lukas replikerade som vanligt med ett snett leende vilket i efterhand fick mig att våndas över att jag måste framstått som en järnvägskorsning; mina två lägen bestod nämligen, passande nog, enbart av stängd och vidöppen vilket innebar att jag så ofta som möjligt höll på mig – kanske inte särskilt underligt när rårivna morötter utgör ens värsta fiende; för att inte tala om Bostongurkan. Situationen var, redan i utgångsläget, en smula absurd då min egen blyghet stod i dramatisk opposition till Lukas tystnad. Det meditativa förhållande Lukas hade till musiken räckte uppenbarligen för att inge en känsla av belåtenhet; ett passande förhållande då han dessutom tycktes ha en extraordinärt god förmåga att umgås med sig själv – men samtidigt, vilken femtonårig man har inte det?­­ "Vad lyssnar du på?". Jag kände mig oförklarligt dum i samma ögonblick jag bestämt mig för att ställa frågan, men Lukas tog av sig hörlurarna, vände sig om och log mot mig. "Mahlers sjätte", sade han hest och räckte fram hörlurarna, "lyssna lite".

Tystnad.

Jag hade inte alls förväntat mig att han skulle vara så tillmötesgående, men av någon anledning – möjligtvis det inledande leendet; med all säkerhet de rykten jag hört – förvånade det mig inte. Jag tog hörlurarna, förde dem över huvudet och lyssnade en stund för att komma in i musicerandet; tog sedan av mig dem igen och räckte dem mot Lukas. "Gillar du den?". Jag drog mig lite för att säga sanningen, men jag hade inte för avsikt att ljuga då det säkerligen skulle ligga mig till last vid ett senare tillfälle – ja, jag tänkte redan i sådana banor, en smula övermodigt kanske, men realistiskt tänkande var aldrig en av mina dygder; kanske inte särskilt underligt med tanke på mina, låt oss kalla dem ”excentriska”, hemmaförhållanden. Jag samlade mig. "Fint, men inte min kopp te". Lukas blick hårdnade tillfälligt, sedan återfick ansiktet den avspända öppenhet jag förknippade med honom. "Jag heter Lukas", sade han och räckte fram handen – lite överraskande och väl formellt i mina ögon, men det var också något jag skulle komma att förknippa med honom; en levande paradox.                                     


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0