Terror of the dead dinosaur!

Terrible mutant dinosaur must destroy rabid hippopotamus!







Ultimate nemesis must die!







Terrible mutant dinosaur must wreak havoc upon puny human city.




Dagens bästa

Garderob och hängare för tepåsar:


Poesi och poesi.

Genom åren har jag hamnat i åtskilliga diskussioner gällande poesins status inom modern litteratur. Den allmänna uppfattningen tycks utgå ifrån att modern poesi går ut på att föra samman ord på ett vis som till synes inte tycks bygga på någon vidare eftertanke; naturligtvis är detta (i viss mån) felaktigt, för även om det finns en tendens att stöta på medelmåttig poesi av det slaget som beskrivs ovan, är ändå tendensen att stöta på urvattnad konst, prosa eller annan valfri konstform precis lika stor.

I en diskussion om konceptuell konst (som jag hade för ca 3 dagar sedan) diskuterade vi ett liknande problem. Personen jag diskuterade begreppet "konceptuell konst" med bad om en förklaring av den "introvertiserade diskussion" inom den moderna konsten jag valde att försvara den med. Konceptuell konst bygger på (mycket förenklat) en abstrakt idétradition med förgreningar som berör områden i stil med rymd, form, kön, klass, system och andra liknande aspekter av konstutövandets estetiska och sociopolitiska implikationer. Den allmänna uppfattningen av konst är att den ska vara dekorativ, en annan uppfattning är att vi ska försöka "förstå oss på" all konst vi stöter på; i mina ögon är bägge uppfattningar extrema förenklingar av konstens roll som politiskt, historiskt och estetiskt dokument. Malevichs konst må ha fått en (något krass) status som prestigeinköp, men faktum är att hans ställningstagande från början var abstrakt och idéhistoriskt relaterat (alltså inte dekorativt menat). Det var kontroversiellt och politiskt till sin karaktär. Malevich var dessutom, till skillnad mot de konstnärer som målar liknande tavlor som exemplet nedan (bild 1) utan en problematiserande utgångspunkt, tekniskt skicklig inom måleriet; det visar många av hans andra verk prov på.





Bild 1: Svart kvadrat, Kazimir Severinovich Malevich, 1915



Det var dock inte den moderna konsten jag ville diskutera, detta var endast menat som ett komparativt exempel för poängen jag vill göra.

Poesin. De finns mycket få poeter av rang i dagens samhälle, något som går att härleda till en tendens att läsa (om man ens läser) mer strukturerad litteratur inom den prosaiska traditionen. Poesi, som förr handlade om rytm och regler, handlar faktiskt även idag om rytm; dock den rytm man utvinner genom bruket av fonetiskt relaterbara och poetiskt laddade ordkombinationer. Dessutom brukar verk allt oftare vara en del av en övergripande samling, på så vis blir materialet relaterbart till de som skrivits innan och efter.

Jag påstår inte att poesin i praktiken är helt missförstådd; det finns nämligen mycket skit ute på marknaden. Dock finns en väldigt begränsad förståelse av den förändring poesin genomgått sedan den fria versen tog över. Människor antar, i allmänhet, att kultur är något alla automatiskt ska förstå sig på; dock kräver kulturens struktur (desto mer än de flesta andra mer specifikt inriktade vetenskaperna) en förståelse på bred front. Då talar vi dock om referentiell och systemrelaterad förståelse, poesi handlar i grunden enbart om förståelse för vilka kvaliteter fältets aktörer söker efter i ”bra poesi”. Naturligtvis är detta flytande och konstruerat, men en förståelse för strömningarna gör att man skapa en förståelse för de verk som skapas under olika perioder; vad man sedan tar till sitt hjärta är en helt annan sak (jag talar ju dessutom inte som lekman, utan som insatt; mitt utgångsläge är radikalt annorlunda (dock ej nödvändigtvis bättre) än de flestas). Jag ser kulturen som ett fält jag kan plundra på historisk och samhällsrelaterad kunskap, men också som ett fält där människan skapar ting som tilltalar mig personligen.

Jag är kluven. Versmått har sin charm (och hundratals år av rytmisk förfining att luta sig tillbaka mot) men de är inte alltid optimala till sin karaktär. Fri vers ger oss möjligheten att arbeta utanför klassiska ramar, men finns det verkligen ett behov att helt bortse från den poetiska utveckling versmåtten kan hjälpa till att underbygga? Samma tendens finns inom modern konst; avbildande konst ses det inte med blida ögon på. Men varför? Är man rädd för en tillbakagång? Finns det inte plats för alla former av uttryck i dagens pluralistiska samhälle? Det är en svår diskussion, dessutom har jag långt ifrån tagit upp alla mina funderingar i det här inlägget.


Min husgud, Mr. Stephen Fry (bild 2) har själv gått till hård attack mot den moderna poesin. Trots att jag inte nödvändigtvis håller med om allt han skriver (i detalj) tycker jag ändå att inlägget är välbehövligt:





Bild 2: Stephen Fry är arg



Modern verse/ just gets worse/ ... and worse



The actor and writer Stephen Fry has turned his considerable firepower on contemporary poetry. Now in his own 'how-to' guide he calls for a return to the traditional world of stanza and metre. David Smith reports


Stephen Fry has launched a scathing attack on the 'arse-dribble' of modern poets and revealed a private passion for writing his own verse.


In his new book, The Ode Less Travelled, a guide to writing poetry, Fry argues in favour of traditional form and metre.


He expresses admiration for WH Auden, Robert Browning and other dead poets, but condemns 'the condition of English-language poetics' today as 'tattered and tired'.


He goes on: 'Add a feeble-minded political correctness to the mix and it is a wonder that any considerable poetry at all has been written over the last 50 years. It is as if we have all been encouraged to believe that form is a kind of fascism, and that to acquire knowledge is to drive a jackboot into the face of those poor souls who are too incurious, dull-witted or idle to find out what poetry can be.'


These candid comments come in the month that National Poetry Day failed to capture the public imagination and prompted calls for 'an ambassador' to help give poets the same star status as leading novelists.


Fry, who starred in the films Wilde and Gosford Park and directed Bright Young Things, describes the 'free-form meanderings' of modern poets as 'emotional masturbation' and illustrates the point by writing his own example:


cigaretted and drinked


loaded against yourself


you seem so yes bold


irreducible


but nuded and afterloved


you are not so strong


are you


after all


He then analyses the sample: 'The above is precisely the kind of worthless arse-dribble I am forced to read whenever I agree to judge a poetry competition. It took me under a minute and a half to write, and while I dare say you can see what utter wank it is, there are many who would accept it as poetry ...


'Like so much of what passes for poetry today it is also listless, utterly drained of energy and drive - a common problem with much contemporary art, but an especial problem with poetry that chooses to close itself off from all metrical pattern and form. It is like music without beat or shape or harmony: not music at all, in fact.'


Launching the book at the Cheltenham Literature Festival, Fry insisted that he was not a 'hidebound old dinosaur' who loathed free verse.

'You can set yourself new rules or you can write with no structure for a particular poem and it can be very wonderful; I just think it's so much harder and so much less fun than using existing forms,' he said.

'In the same way if you want to go to the guitar and make a noise without using the chord structure, you're welcome to, but don't ask me to be in the room with you. The chances are that it will be horrible unless you happen to have extraordinary natural human gifts.'


He believes that a lot of 'modern poetry can be listless and, perhaps more unforgivably than anything, just simply lazy. It's not that it's naive or formless, just: "Go back and work harder at it before you show it to the public, it's not ready." It's not worth time. Poems are not like novels or speeches or emails or texts.


'I admire the popular poets of today - Simon Armitage, Carol Ann Duffy, Ian Patterson, Don Paterson, Wendy Cope. A lot of these poets write in forms. Carol Ann Duffy uses sonnets, Seamus Heaney has written some of the best sonnets of the past 100 years and also writes in villanelles. Wendy Cope writes in triolets.'


Fry wrote several poems for the book, published this week by Hutchinson at £10.99, but said these were merely to demonstrate the poetic forms.


His heartfelt works would remain secret, partly because of 'cowardice and embarrassment'.


'It gets locked away in a drawer and I occasionally take it out,' he said. 'I tend to go round with a notebook and I doodle lines and sometimes I hear things. I called up an American friend of mine, a writer, and his answerphone message gave me two perfect lines of 10 syllables: "Sorry I cannot take your call right now/ So leave a message when you hear the tone." That inspired me to think about metrical patterns in speech.


'It's one of the few things I can do that can be private. I can't get away with that in my private life, because who my partners might be, and my friends are, is something journalists can see in restaurants or whatever, or rumours get out. But my poetry, I think, can be very, very private. It's not that it's full of shameful confessions and embarrassing in that sense, but I think it is like some people must have watercolours which you're just not ready for anyone else to look at yet.'


Kitchen Villanelle


How rare it is when things go right
When days go by without a slip
And don't go wrong, as well they might.


The smallest triumphs cause delight -
The kitchen's clean, the taps don't drip,
How rare it is when things go right.


Your ice cream freezes overnight,
Your jellies set, your pancakes flip
And don't go wrong, as well they might ...


·
Extract of a poem by Stephen Fry in his new book, The Ode Less Travelled, published by Hutchinson


Hosta ... skriva

Sitter uppe och skriver. Imorgon har vi filmvisning och föreläsning. Jag tänker inte gå på filmvisningen, men föreläsningen känns nödvändig att gå på, speciellt eftersom att jag inte gått på de senaste, men det är mycket med tre kurser samtidigt.

Är lite sjuk, men det känns inte så farligt. Lite snuva, lite hosta. Big deal.

Lite mer skrivet på det jag lade upp igår. Jag ber alla läsare som föredrar konsekvent berättarperspektiv om ursäkt, det är nämligen inte så jag jobbar. Här har jag brukat en referatliknande teknik (stilgrepp) som jag gillar. Avsnittet är inte färdigt, men jag jobbar på det (det föregås av ett extremt långt avsnitt på ca 8-10 sidor).


...


’Du ser inte ut att må särskilt bra’, säger hon, ’du har inga problem med boendet?’ Milo lyfter förstrött på några böcker som placerats vid sidan av skrivbordet. ’Nej – ”den orene barden är noga med att tvätta sig varje månad”, right?’. Hon skrattar till och ler ett ovanligt leende. ’Right’.

[De talade länge. Under samtalet lade han märke till hennes små egenheter: den distinkta höjningen av ögonbrynen, hur vänster mungipa dras något högre upp vid leenden, en manisk besatthet vid den egna örsnibben; alla dessa detaljer under ett samtal som sträckte sig över fem timmar.]

’Vad tycker du de ser ut som?’. Milo höjer huvudet och ser ut genom fönstret där stora snöflingor flankerar ljuset kring lyktstolpen. ’Kylslagna eldflugor’, svarar han och sänker återigen huvudet. En dörr öppnas och stängs; ljudet följs sedan upp av tunga steg i trapporna. ’Poetiskt’, viskar hon – stötvis – och stönar till, ’när får jag läsa något du skrivit?’. ’Min tunga är upptagen på annat håll’, mumlar han, något resignerat, ’kan vi ta det senare?’.




Städning och läsning

Idag har jag städat lägenheten, rensat ur garderoben och druckit grönt te.

...

Passade också på att kika i samlingsverk av två personer som inspirerat mig (den ene som författare, den andre som person) och som jag dessutom inte läst på länge. Den första texten är en del av en av mina absoluta favorittexter (på språklig nivå) någonsin.

...

Nej förresten, jag har INTE skrivit in den andra själv; dock den första.

....



Like all men in Babylon I have been a proconsul; like all,
a slave; I have also known omnipotence, opprobium, jail.
Look: the index finger of my right hand is missing. Look
again: through this tent in my cape you can see a ruddy
tatoo on my belly. It is the second symbol, Beth. This letter,
on nights of full moon, gives me power over men whose
mark is Ghimel; but it also subordinates me to those
marked Aleph, who on moonless nights owe obedience to
those marked Ghimel. In a cellar at dawn, I have severed
the jugular vein of sacred bulls against a black rock. During
one lunar year, I have been declared invisible: I shrieked
and was not heard, I stole my bread and was not decapitated.
I have also known what the Greeks did not: uncertainty. In a
bronze chamber, faced with the silent handkerchief of a
strangler, hope has been faithful to me; in the river of
delights, panic has not failed me. Heraclitus of Pontica
admiringly relates that Pythagoras recalled having been
Pyrrho, and before Euphorbus, and before that some
other mortal. In order to recall analogous vicissitudes I do
not need to have recourse to death, nor even to imposture.

The Babylon Lottery: Jorge Luis Borges

I had a dream, which was not all a dream.
The bright sun was extinguish'd, and the stars
Did wander darkling in the eternal space,
Rayless, and pathless, and the icy earth
Swung blind and blackening in the moonless air;
Morn came and went--and came, and brought no day,
And men forgot their passions in the dread
Of this their desolation; and all hearts
Were chill'd into a selfish prayer for light:
And they did live by watchfires--and the thrones,
The palaces of crowned kings--the huts,
The habitations of all things which dwell,
Were burnt for beacons; cities were consumed,
And men were gathered round their blazing homes
To look once more into each other's face;
Happy were those who dwelt within the eye
Of the volcanos, and their mountain-torch:
A fearful hope was all the world contain'd;
Forests were set on fire--but hour by hour
They fell and faded--and the crackling trunks
Extinguish'd with a crash--and all was black.
The brows of men by the despairing light
Wore an unearthly aspect, as by fits
The flashes fell upon them; some lay down
And hid their eyes and wept; and some did rest
Their chins upon their clenched hands, and smiled;
And others hurried to and fro, and fed
Their funeral piles with fuel, and looked up
With mad disquietude on the dull sky,
The pall of a past world; and then again
With curses cast them down upon the dust,
And gnash'd their teeth and howl'd: the wild birds shriek'd,
And, terrified, did flutter on the ground,
And flap their useless wings; the wildest brutes
Came tame and tremulous; and vipers crawl'd
And twined themselves among the multitude,
Hissing, but stingless--they were slain for food.
And War, which for a moment was no more,
Did glut himself again;--a meal was bought
With blood, and each sate sullenly apart
Gorging himself in gloom: no love was left;
All earth was but one thought--and that was death,
Immediate and inglorious; and the pang
Of famine fed upon all entrails--men
Died, and their bones were tombless as their flesh;
The meagre by the meagre were devoured,
Even dogs assail'd their masters, all save one,
And he was faithful to a corse, and kept
The birds and beasts and famish'd men at bay,
Till hunger clung them, or the dropping dead
Lured their lank jaws; himself sought out no food,
But with a piteous and perpetual moan,
And a quick desolate cry, licking the hand
Which answered not with a caress--he died.
The crowd was famish'd by degrees; but two
Of an enormous city did survive,
And they were enemies: they met beside
The dying embers of an altar-place
Where had been heap'd a mass of holy things
For an unholy usage; they raked up,
And shivering scraped with their cold skeleton hands
The feeble ashes, and their feeble breath
Blew for a little life, and made a flame
Which was a mockery; then they lifted up
Their eyes as it grew lighter, and beheld
Each other's aspects--saw, and shriek'd, and died--
Even of their mutual hideousness they died,
Unknowing who he was upon whose brow
Famine had written Fiend. The world was void,
The populous and the powerful--was a lump,
Seasonless, herbless, treeless, manless, lifeless--
A lump of death--a chaos of hard clay.
The rivers, lakes, and ocean all stood still,
And nothing stirred within their silent depths;
Ships sailorless lay rotting on the sea,
And their masts fell down piecemeal: as they dropp'd
They slept on the abyss without a surge--
The waves were dead; the tides were in their grave,
The moon their mistress had expir'd before;
The winds were withered in the stagnant air,
And the clouds perish'd; Darkness had no need
Of aid from them--She was the Universe.

Darkness: Lord Byron


Lite utfyllnad, och lite dialog

Nu är embryot för de första 60 sidorna färdiga. Allt som återstår är nu att fräscha upp allt, lägga till ytterligare dialog samt fylla ut de deskriptiva bitarna på ett smakfullt vis ^^

Dags för sängen!

...


’Du ser inte ut att må särskilt bra’, säger hon, ’du har inga problem med boendet?’

’Nej – ”den orene barden är noga med att tvätta sig varje månad”, right?’

Hon skrattar till och ler ett ovanligt leende. ’Right’.

...


Något att se fram emot

Den stilige, intelligente och charmerande Stephen Fry kungjorde nyligen att hans litterära mästerverk (och debutroman) The Liar ska filmatiseras. Som den Stephen Fry-älskare jag är kom den här nyheten naturligtvis som en underbar överraskning; särskilt då inte bara Stephen Fry själv ska spela i den, utan också Ian McKellen! Stephen Fry har alltså skrivit och ska regissera och spela i filmen. Nyheten har rört upp positiva känslor både i litterära, filmrelaterade och publika kretsar. Inte minst när castingen nu annonserats på allvar (Stephen Fry berättade själv om projektet under 2009 års festival i Cannes, nu har dock desto fler detaljer kommit fram).



Lite annat

När jag hängde med Sebastién för ett tag sedan fann jag för övrigt denna fantastiska LP-skiva:



Snygg va? Den står i mitt fönster numera ^^

Caravaggio

Just nu drar Caravaggio in Stockholm igång. Jag har tjatat om det på facebook, men jag råkar faktiskt vara väldigt förtjust i Caravaggio. Det är, i ärlighetens namn, få klassiska konstnärer jag verkligen uppskattar utanför deras kontext (teknik, deras status som historiska dokument etc.) men Caravaggio är en av dem. Hans största arv till eftervärlden är tveklöst hans bruk av den klärobskyr (alt. chiaroscuro) en teknik med skarp distinktion mellan ljus och mörker (som mest tydligt i Matteus kallelse nedan).

Jag tänker inte dra konstnärens biografi – den finns trots allt att hämta över hela internet – utan istället uppmuntra folk att gå på utställningen (Nationalmuseum) för att njuta av dennes verk in person. Caravaggio råkar ju händelsevis (tillsammans med bl.a. Velázquez, och – i våra dagar – Odd Nerdrum) tillhöra historiens skickligaste tekniker.

För övrigt vill jag också uppmuntra folk till att se Derek Jarmans Caravaggio (som visserligen visas på italienska institutet, dock dubbad till italienska). Den som vill se kan annars låna av mig (man ska inte se ett audiovisuellt mästerverk på datorn, det vore som att se Nils von Dardel på artposters.com).




Johannes Döparen, 1610.




Matteus kallelse, ca 1599-1600.



Uppenbarelsen, 1608.



Johannes döparen, 1601 (beskuren).

 


...

Råkade snubbla över den här bilden:



*Ryser*

Är det konstigt att ögonen tåras?

Så var det klart.

Idag fick jag veta resultatet på uppsatsen. B. Jag kan inte påstå att jag är nöjd, men jag är nöjd utifrån förutsättningarna. Min handledare (Hans Hayden) tillstod själv att jag valt ett otacksamt ämne där han inte varit till mycket hjälp på rent kunskapsmässig nivå, men samtidigt handlar det lite om att min ambition (arrogans?) tog överhanden. Den tog 8 månader att slutföra, jag bytte ämne 2-3 månader in på kandidatnivån, Lilith Performance Studio svarade inte på mina mail eller samtal, jag jobbade med nästan 10 000 sidor material, jag tog bort 3 avsnitt i uppsatsen pga. platsbrist, jag valde ett ämne jag inte visste något om, jag jobbade utefter en metod som inte används inom konstvetenskapen etc. etc.

A for effort, B for result. Jag är stolt över uppsatsen, men samtidigt undrar jag om jag inte gjorde mig själv en björntjänst(?) när jag valde något jag inte brinner för. Hans tyckte iallafall att det var en av de intressantaste uppsatserna som lagts fram, det är jag ändå stolt över. Får ta och fila lite på min finish till nästa uppsats.

A eller B, det är iallafall bra när jag ska söka masternivå och forskartjänst.

Insomnia

Jag hade tänkt sova, men istället läste jag texten i konstfilosofi som Linn skickat till mig, skrev vidare i manuset och läste lite i kurslitteraturen till filmvetenskapen. I vilket fall som helst lyckades jag slutföra utkastet till första delen av det näst sista kapitlet i del ett av boken (många nummerordningar där). Den första delen av boken (som är skriven i episodisk/fragmentarisk form) är också den delen jag för tillfället börjar bli färdig med. I slutändan kommer den att hamna på 30-35 A4-sidor, vilket borde innebära runt det dubbla i bokform. Resten av boken håller på att skrivas, dock är formen mer enhetlig än vad den tycks vara för den som läser bokens första del. Nåja, här är ett kort stycke:

Ur kapitel V:


’Nåja, hur som haver’.

’Hur som haver?’.  

Ångan från det nyligen anlända kaffet stiger långsamt upp mot taket. Yrsa tar en bit av morotskakan och blickar skeptiskt mot Milo som förstrött rör runt med skeden i det höga glaset. Snöflingor i olika stadier av upplösning faller, likt döende stjärnor, från den tidiga kvällens klara himmel. Stockholms sedvanligt uttunnade mandelmjölksmodd har bannlysts till förmån för vad som endast kan beskrivas som en vykortsliknande omgivning; människor iklädda allt från ryssmössor – både fuskpäls och äkta dito – till toppluvor och kapuschonger passerar utanför fönstret där de båda sitter. Kylan i kombination med mängden snö har resulterat i relativt tomma körleder, istället väljer folk att sitta hemma eller koppla av på något av stadens många caféer; då allra helst ett där moduler och kuddar är bestående inslag, och, vid den här tiden på året, lussebullar. ’Kan du fatta att det var över två månader sedan vi sågs?’. Milo sänker blicken och smuttar på den bruna drycken. ’Jag vet inte vad jag ska säga, Yrsa… ‘, svarar han och rycker till då han bränner tungan på glaset, ’vem fan kom på att servera kaffe i glas förresten?’. ’Det är estetiskt tilltalande’, säger hon ointresserat och söker honom med blicken, ’hade du tänkt avsluta meningen?’. Milo ser obekväm ut men öppnar munnen för att fortsätta. ’Jag tänkte ringa”, börjar han försiktigt, ’men jag kände att jag behövde lite mer tid för mig själv’. Yrsa ser inte övertygad ut varpå han sänker blicken igen. ’Quel faux pas, Milo’. Hon för det avsvalnade kaffet mot läpparna, dricker lite och torkar sedan försiktigt av munnen med tröjärmen. Rött läppstift. ’Vem tror du att du är, Virginia Woolf?’. Milo försöker säga något, men Yrsa hinner som vanligt före. ’Nej förresten, jag tar tillbaka det där, Virginia Woolf var inget våp’.


Lite mer inspiration

Har läst som fan idag. Tog en paus för ca 2-3 timmar sedan för att istället skriva lite mer prosa. Nu försöker jag få lite inspiration till att fortsätta bortom kapitel 5 genom att plundra minnesbanken på gamla favoriter:


Guðjón Samúelsson (arkitekt)





Cindy Sherman (fotograf)





Hiroshi Sugimoto (fotograf)





Mariko Mori (konceptuell konstnär)



http://www.youtube.com/watch?v=99PsH7MikYw&feature=related


Charlie Chaplin (komiker/skådespelare)




http://www.youtube.com/watch?v=IJOuoyoMhj8


Francis Bacon (bildkonstnär)






Stephen Fry (allkonstnär)


Ur Making History:


She laid out one of Alois Junior's cast-off suits for him while he washed in the bathroom. A little too big for him perhaps, but he looked very smart and serious in it. She picked up the book he had been reading and was surprised to see that it was the children's story Treasure Island, all about pirates and parrots and rum.
   He came back from the bathroom, a towel round his waist. He frowned when he saw her holding the book. 'I have to get changed now', he said, without moving. She sighed and withdrew. A year ago he would let her bath him, and now he could not even dress in her presence. His voice was breaking too and every day he became more secretive and private; that was the trouble with boys, they grew away from you. She went slowly downstairs and into the kitchen. Anna was there, preparing little Paula's tea. Klara decided to go outside and tend to the garden. There was, conveniently, a flower bed outside Alois' study that needed weeding.

^^

Efter stimulerande diskussioner, lite läsning och uppmuntran från Ann-Catrin sitter jag nu och renskriver, strukturerar och omformulerar ALLT jag skrivit från början av manuset.

I ärlighetens namn har texten flutit på bättre sedan jag bestämde mig för att sluta tvivla på mina egna formuleringar.

Anledningen till timmens inlägg är en fråga som riktas mot er läsare (hur många ni nu än är) angående en viktig tradition inom det prosaiska världsarvet: det inledande citatet. Många av de stora romanerna inleds med ett citat som i differentierande utsträckning definierar innehållets karaktär.

Jag har ett par tävlande i sökandet efter det (för min bok) perfekta citatet. Åsikter uppskattas eftersom att jag befinner mig i en period av beslutsångest angående just detta. Citaten är tänkta att skrivas på sidan innan prologen, en text på originalspråk och en på översatt dito. Just nu känns 2, 3 och 4 som de starkaste kandidaterna, om jag inte skulle råka snubbla över fler på annat håll.


...


Herakleitos

Hos Gud är allt skönt och gott och rätt;
men människorna kallar det ena för rätt
och det andra för orätt.

Baltasar Gracián

Ingenting är vårt utom tiden, där den lever
som ej har någon ställning.

Simon Parmet

Melodin är hjärtats språk, rytmen blodets sång,
och harmonin själens spegel.

Edith Södergran

Dikter om kosmos kunna endast vara viskningar.

Jacob Böhme

Wem Zeit wie Ewigkeit, und Ewigkeit wie Zeit,
der ist befreit von allem leiden.

(Den för vilken tid är som evighet och evighet
 -som tid, den är befriad från allt lidande).


Inspiration

Greps av inspiration ca 02.00 inatt, satte på tv:n, tog en penna och drog bort och lade till i de kapitel i Natträdgården jag än så länge har utkast till. Jag arbetar långsamt, och just nu är jag inne i en period där jag bygger ut, komprimerar och kritiskt omformulerar delar av texten. Här är några stycken jag arbetar med att förbättra och bygga ut för tillfället:



Ur kapitel III:



Molekylkombinationen gror i molnen, rör sig sedan nedåt i flytande, men också polerad eller kristalliserad, form; dock oftast en kombination av bägge. Läsningen visade sig vara den verklighetsflykt min hjärna suktade efter under den här tiden. När jag blev hungrig brukade jag slicka på uppbrutna kuvertflikar; detta gick naturligtvis inte för sig i längden – framförallt då dussintal och åter dussintal av ”nya” brev låg paketerade i den koboltblå papplådan vid sängkanten – och militära mängder pulversoppa blev basen för min nya kosthållning. Depressionen som följde på min självvalda exil blev som mest tydlig i det förändrade beteende som under mina fem månader i lägenheten lyckades inta positionen som stapelvara i mitt sätt att bemöta andra. ”Vill du köpa min teckning?”. ”Fuck off ungjävel!”. Nej, jag var inte omgivningens mönsterbarn. En känsla av inspiration, då mer specifikt den sorten som växer fram ur isolation, var ständigt närvarande; denna projicerades dock inte på vardagliga saker som diskning eller andra former av städning, något som också blev plågsamt uppenbart efter en viss tid – framförallt då det visat sig att även den bästa sortens inspiration påverkas negativt av mögeldoftande tallrikar och grytor täckta av rispapperstunn polenta.


Ur kapitel II:



Han befann sig alltid i bakgrunden. Tyst, ofta med ett leende på läpparna. En gång placerades hans distinkt slitna converse utanför dörren till båset jag ockuperade. Då jag spolat ner min skam och öppnat dörren upptäckte jag att en lång kö bildats varpå jag log ursäktande mot honom. Lukas replikerade som vanligt med ett snett leende vilket i efterhand fick mig att våndas över att jag måste framstått som en järnvägskorsning; mina två lägen bestod nämligen, passande nog, enbart av stängd och vidöppen vilket innebar att jag så ofta som möjligt höll på mig – kanske inte särskilt underligt när rårivna morötter utgör ens värsta fiende; för att inte tala om Bostongurkan. Situationen var, redan i utgångsläget, en smula absurd då min egen blyghet stod i dramatisk opposition till Lukas tystnad. Det meditativa förhållande Lukas hade till musiken räckte uppenbarligen för att inge en känsla av belåtenhet; ett passande förhållande då han dessutom tycktes ha en extraordinärt god förmåga att umgås med sig själv – men samtidigt, vilken femtonårig man har inte det?­­ "Vad lyssnar du på?". Jag kände mig oförklarligt dum i samma ögonblick jag bestämt mig för att ställa frågan, men Lukas tog av sig hörlurarna, vände sig om och log mot mig. "Mahlers sjätte", sade han hest och räckte fram hörlurarna, "lyssna lite".

Tystnad.

Jag hade inte alls förväntat mig att han skulle vara så tillmötesgående, men av någon anledning – möjligtvis det inledande leendet; med all säkerhet de rykten jag hört – förvånade det mig inte. Jag tog hörlurarna, förde dem över huvudet och lyssnade en stund för att komma in i musicerandet; tog sedan av mig dem igen och räckte dem mot Lukas. "Gillar du den?". Jag drog mig lite för att säga sanningen, men jag hade inte för avsikt att ljuga då det säkerligen skulle ligga mig till last vid ett senare tillfälle – ja, jag tänkte redan i sådana banor, en smula övermodigt kanske, men realistiskt tänkande var aldrig en av mina dygder; kanske inte särskilt underligt med tanke på mina, låt oss kalla dem ”excentriska”, hemmaförhållanden. Jag samlade mig. "Fint, men inte min kopp te". Lukas blick hårdnade tillfälligt, sedan återfick ansiktet den avspända öppenhet jag förknippade med honom. "Jag heter Lukas", sade han och räckte fram handen – lite överraskande och väl formellt i mina ögon, men det var också något jag skulle komma att förknippa med honom; en levande paradox.                                     


Poesi




Efter dagens dynamiska samtalande på universitetet fick jag lust att kika i de poesiböcker jag glömt bort under höstens och vinterns intensiva studier. Trots min kärlek till den fria versen så innehar den japanska haikutraditionen (dvs. inte nödvändigtvis versmåttet i sig, utan komprimeringstanken) en speciell plats i mitt hjärta, därför tänkte jag citera några komprimerade favoriter nedan; detta med hopp om att den som läser min illa uppdaterade blogg kanske finner något vackert i dem. Tematiken är (som ni säkert märker) ofta kontemplativ och naturromantisk:


Vit dagg

Daggbestrött glittrar
den höstliga hedens gräs.
En vindstöt! Förbi –
och likt oträdda pärlor
skingrad den vita daggen.

/ Funya no Asayasu (800-tal)


Sommar

Nästan omärkligt
har våren strukit förbi
och sommarn kommit
Se! lätta, vita kläder
luftas på Kagus sluttning.


/ Kejsarinnan Jito (600-tal)


Höstskymning

Fritt från lidelser
är mitt hjärta – och ändå
flämtar det till av
svårmod, då beckasinen
lyfter från höstdunkeln mad.

/ Prästen Saigyo (1118-1190)


Blommornas färger

Blommornas färger
har blekts av långvarigt regn.
Så spills min skönhet
år efter år; jag åldras
till kväljning mätt på världen.

/ Ono no Komachi (800-tal)


Månsken

Liksom av rimfrost
min klädnad pudrades vit.
Men när jag sakta
strök över ärmens siden –
då var det idel månsken.

/ Fujiwara no Ietaka (1000-tal)

Zzzzzzzzzzzz

Ska försöka få lite skönhetssömn innan kvällen.

.....

*Inserting picture of galet het man som till och med kan få något så äckligt som rökning att se sexigt ut*




.

Två killar och en tjej ~22 står och pratar i en rökruta på en krog.Kille 1 (ser nedstämd ut): Jag får inte röka för min flickvän.
Tjejen (upprört och ivrigt): Va?! Men herregud! Vad sjukt! Min pojkvän får runka hur mycket som helst! Han får fan runka mig i ansiktet om han vill!
Killarna tittar chockat på tjejen.
Kille 1: Alltså röka. Jag sa “jag får inte röka för min flickvän”.
Tjejen spärrar upp ögonen och ser ut att skämmas ordentligt.

RSS 2.0