Mer skrivande

Jag är inne i en tveksam fas. Trots uppmuntran är jag osäker på vad jag tycker om det prosaiska språk jag lagt mig till med, men jag skriver vidare trots bristen på eget perspektiv.

Just nu har jag lämnat del I av boken (som är de delar jag än så länge lagt fram) ovh gått över till vad jag tror ska bli del II. I första delen har perspektivet skiftat mellan begränsat allvetande berättare, förstaperson och allvetande berättare (dock bara en gång), detta eftersom att jag har en fäbless för den typen av stildrag. I del II vill jag dock vara mer konsekvent, främst därför att del I medvetet ska vara episodisk, intim och stundtals alienerande (som kapitel I). Om detta blir formen i slutändan återstår att se.

Jag tycker själv att det är enklare att skriva i förstaperson imperfekt snarare än förstaperson presens, men det andra kanske sätter en mer realistisk ton? Oavsett vad är det här avsnittet skrivet i förstaperson imperfekt, vilket kan innebära att det inte hamnar i del II utan i del I, det är den osäkerheten som fått mig att lyfta bort eventuell namngivning (i början). Jag har inte riktigt fått till den mix av realism, romantik och naturvetenskapliga språktransformationer som jag försöker utveckla som min "stil", men det börjar lossna nu. Stycket nedan har jag precis påbörjat (för ca 1 - 1 1/2 timme sedan), om det är dåligt ursäktar jag mig själv med att det är under konstruktion ;P

 
...


Tio minuter innan […] i teorin skulle uppenbara sig vid ytterdörren var jag fortfarande i full färd med att maniskt våldföra mig på diskens ingrodda matrester. I ugnen rostade middagen på tvåhundratjugofem grader Celsius och det doftade sött vin med vitlök. Med kranen sprutandes förde jag diskborsten upp och ned längs de crémefärgade kaffemuggarnas missfärgade insidor. Diskmedel i kombination med vatten stod som en skummande fontän rakt upp mot den syremättade strålen; flaskan med gul vätska klämde med jämna mellanrum ur sig kaskader av slumpmässigt cirklandes miniatyrbubblor – spontanmodellerad katastrofteori – och kraften från kranen bestämde vattnets riktning som för tillfället vertikalt forsandes över väggkaklet. Värmen fyllde samlingen glastuber som radats upp längs diskbänken med snabbt kondenserande vattenånga. Allt täcktes av skum och köksdelen slukades snart av en malström citrondoftande rester. Arbetsytorna rengjordes på så vis samtidigt som disken. Jag doftade – genom indirekt koppling till sagda citronvätska – fräscht; vitlöksdoften tycktes dock ha transformerats från trivsamt söt till osande. Panikstädning, jag är dess okrönte konung.

    Jag väntade länge vid bordet utan att uppfatta vare sig ringning eller knackning. Mobiltelefonen var också tyst. Av ren tristess fyllde jag den gula tekannan med vatten och placerade den på en av spisplattorna. I vanliga fall skulle jag valt en kastrull för att på så vis få se bubblorna bildas, men tekannan var ett snyggt substitut ifall han snart skulle komma. Det var en, trots ålder och visst slitage, vacker tekanna, en present från pappas moster då jag döptes; en något underlig doppresent, men det ska ha varit en underlig kvinna – under årens lopp alltmer benägen till excentriska upptåg av den typen som generöst nog ofta skulle komma att kategoriseras som av ett mer konstnärligt slag. Jag vände bort blicken i väntan på att visslande ånga skulle sippra ur halsen. Jag ägde ingen klocka eftersom att jag – något tvångsmässigt – inte står ut med att se tiden gå, mobiltelefonen visade dock att det gått tjugofem minuter sedan synkroniserad tid.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0