Lite ny text...

Tyvärr så tycks blogg.se inte vilja gå med att kopiera in min text ordentigt, så både styckeindelningen och det sista stycket ser lite konstiga ut... men skit i det. Dessutom envisas den med att skriva det jag skriver nu med samma text som jag kopierat in från WORD. Jag älskar nätet.

...

Jag drog på mig den grönspräckliga mössan – den med, de något barnsliga, öronlapparna – och vred om låset. Utanför dörren kastades snöflingor genom luften. Kylan slog direkt mot ansiktet och medförde tillfälliga andningsproblem; som om att luften förtunnats. Temperatursänkningen fungerade som ett slags mentalt preparat och jag valde (utan närmare eftertanke) att svänga av åt vänster.

     Fabriksbyggnadens blygrå fasad punktuerades av de ljuskällor vilka silades genom dess gallerförsedda (och snålt utplacerade) fönster. Blåsten ökade. Intrycket av stormen blev kollektivistiskt, men varje snöflinga är sin egen – i alla fall på mikronivå. Vindstyrkan fortsatte stadigt att tillta och antog därmed rollen som uppviglare i snökaoset. Det mänskliga ögat kan – tyvärr – inte urskilja hur iskristaller upplöses under det massiva trycket, men det var vackert ute. Ett fåtal personer hade begett sig ut för okomplicerat morgonkaffe, och kön var inte lång. Jag skakade av mig snön och tog plats bakom mannen i grå jacka; denne stirrade en lång stund på menyn och kliade sig i ögonvrån. Kroppen skrek efter det hälsovådliga koffeinet och jag höll tillbaka en gäspning. En snabb utväxling skedde framför mig och sedan var det (i enlighet med tidsföljden) min tur. ’Hej, en stor kaffe tack – svart’. Den bittra mannen bakom kassan nickade och tog en pappersmugg. Jag skulle också varit bitter, tänkte jag och drog kortet. Väl förbi gränsen mellan bulldoftande värme och Tuonela tryckte jag på knappsubstitutet vid övergångsstället. Ett fåtal bilister körde omdömeslöst över vägarna, men det auditativa trycket tycktes minimalt; kanske för att motorlederna dämpats. Jag slöt ögonen för att undvika en anstormning flingor (som istället fastnade i ögonfransarna). Jag öppnade dem igen. Det hade redan gått ett år, men melankolin infann sig inte idag; som om jag befann mig någonstans i gränslandet mellan glädje och apati, eller, som Werther: förälskad i förälskelsen; levandegjord genom fiktionen.  Jag tog en stor klunk kaffe och kände mig genast mer levande.

     ’Det ser ut som att du har snedtänt’, sade Yrsa och log då jag kramade om henne. Hon hade en liten svart mössa på huvudet – och ett munsår… ja, inte på huvudet då. Nog för att det var kallt ute, men mössa inomhus var kanske att gå över gränsen? Jag log tillbaka och tog av mig jackan. ’Jag har gjort te, vill du ha lite – eller du kanske redan har överdoserat koffein?’. ’Jag tog en stor svart för att vakna’, sade jag, gäspade – där kom den! – och balanserade klumpigt på ett ben i ett försök att trycka av den vänstra skon med min högra. I hallen hängde en affisch (utan ram) föreställandes Gauguins mindre postkolonialt provokativa Cafè de nit a Arle – där en medelålderskvinna tycks frekventera en rökig inomhusservering – och under denna svajade en milshög trave böcker; förvaringsmöbler var inget Yrsa befattade sig med; förvaringsmöbler var inget någon av oss befattade sig med. I våras uppvaktade jag en IKEA-möbel, något som – om det lyckats – hade kunnat resultera i: a) ett klyschigt utbrott då delar saknades, b) ett klyschigt utbrott då jag inte förstod ritningarna, c) en klyschig felkonstruktion av en till fyra komponenter, d) en klyschig anekdot gällande det niogradiga helvetet med att sätta ihop IKEA-möbler, eller e) allt ovan. Antagligen skulle det gått bra, men jag orkade inte ta hem den – dessutom fanns den bara i bok

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0