Stolen

Jag har tråkigt. Jag ska sova snart. Först ska jag dock svara på listan jag snodde av Sébastien ^^



Jag låter alltid som en självsäker och pretentiös tönt när jag svarar på listor av den här typen. Go figure.



Du heter: Alexander

Smeknamn: Alex (ett annat också, men det ska glömmas bort)

Låt som du när du är ledsen sörjer till? Ofta Word on a Wing med David Bowie men också ett flertal operastycken och gärna något av Scott Matthew.

Beroende av: Livet, kunskap och existensen.

Vad behöver du mest just nu: Ett ligg? Jag tror det skulle vara bäst för alla inblandade.

Vad tror folk om dig? Tror gör man i kyrkan (nu var jag rolig).

Vad får du oftast komplimanger för? Nästan uteslutande intelligens, men också min humor, min medkänsla (go figure!) och på senare tid mitt utseende. Nummer ett är det enda jag verkligen kan ta åt mig av och också det enda där andras åsikter sällan intresserar mig. Ska dock inte påstå att jag inte kan smickras även på det området, framförallt om det kommer från en människa som imponerat på mig.

Vad säger du för att imponera på någon? Jag har få sociala spärrar, om någon inte klarar av mig får det vara. Jag har dock en tendens att vilja överväldiga folk med fakta bara för att jag kan. Det ligger säkert en implicit osäkerhet i det.

Hur imponerar man på dig? Svårligen. Jag blir sällan genuint imponerad av prestationer utan av människor. Få människor har imponerat på mig, dock intresserar jag mig ofta för människor i min närhet.

Brukar du skratta för dig själv? Väldigt ofta, ibland i mitt huvud för att sedan skratta högt några sekunder efteråt.

Var bor du? Sickla.

Trivs du där? Ja, lite liten lägenhet dock. Kan inte bestämma mig för om jag vill bo i stan eller i naturen. Frisk luft är en lyx jag saknar.

Sprit, cider, vin eller öl? Allt. Mycket kräsen dock. Cider är ingen stor favorit, för sött.

Vad har du för mobil? Någon vanlig.

Nästa mål i ditt liv: Att fortsätta på min inslagna väg och kanske finna frid.

Hur svarar du i mobilen? Varierar.

Vem ringde du senast? Mamma.

Antal timmar sömn inatt? 7-8.

Sov du ensam? Ja, jag har svårt att sova med andra.

Brukar du komma i tid? Hahahahaha! Nej! jag kommer alltid på tok för tidigt eller för sent. Krigsskada.

När mår du bra? När jag accepterar verkligheten som den är.

När blev du fotad senast? Igår av någon annan och idag av mig själv.

Hur känner du dig nu? Trött, smalare och lite nervös.

Vanligaste färg på dina kläder? Svart, men på senare tid blått och lila.

Vad tycker du om fötter? Man står på dem och man går med dem. Hur ska man kunna foota folk om man inte äger dem? Stackars benlösa.

Vad saknar du? Tro.

Favoritdryck på morgonen? Vatten, alltid vatten. Vatten är egentligen det enda jag gillar att dricka. Hur kan man inte gilla vatten? Civilisationsskada.
 
Är du blyg? Sällan, det händer dock och då oftast i samband med något sexuellt eller abstrakt emotionellt.

Sysslar du med någon idrott? Har spelat tennis, löptränat och tränat yoga, just nu gör jag dock inget på daglig basis.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Jag tror att man kan konstruera en sådan känsla, kärlek är en konstruktion men en nödvändig fantasi för att krydda den mänskliga biologin lite extra. Jag tror på samförstånd och dynamik mellan personer.

Vad skulle du göra om du vore kille för en dag? Allt jag brukar göra. Om jag ändrar frågan till kvinnligt genus skulle jag testknulla järnet! Förutsatt att jag fick bli attraktiv för en dag också.

Vad är det värsta du vet? Personer som inte klarar av att diskutera något även om man inte når 100 % samförstånd.

Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka? Ganska mycket (relativt). Jag har ingen känsla för pengar (även om jag vill tro det) Min mest framträdande svaghet är min brist på organisationsförmåga.

Vad längtar du till? Odödlighet. Annars hänvisar jag till frågan om mitt nästa mål.

Har du bra vänner och äkta vänskap? Jag tror det, men jag tvivlar ibland. Jag känner nära vänskap till ett fåtal och djup vänskap till en eller två personer. Jag har dock lätt för att finna saker att gilla hos människor även om det är obefogat.

Vad är det finaste du fått? Vänskap och livet. (Cheeeeeeeeeeeeeeese)

Om ett år? Vem vet? Allt kan hända. C'est la vie.

Du samlar på: Kunskap.

Vem ringer du när du är arg/ledsen? Mamma, har hänt att jag ringt Linn. Jag talar nog ganska öppet om sådana känslor när jag träffar folk. Jag tror dock att det är bra att först försöka bearbeta dem själv. Jag blir sällan öppet arg på folk, jag kan vara överdrivet diplomatisk när det kommer till den typen av konflikter. Mesig kanske?

Har du strumpor på dig nu? Ja. Fula, smutsiga, omaka och luddiga. Den ena är blöt i tån.

Är det okej att gråta? Ja, hur ofta man vill. Rent fysiologiskt finns det få saker som är så bra för kroppen som att gråta.

När grät du senast? Jag snyftade nog till för 20 minuter sedan. Det var en bra tår.

Bär du glasögon eller linser? Yes!

Vill du gifta dig? Inte traditionellt. Har dock en fäbless för ceremonier som idé. Jag är nog mer romantisk än jag vill erkänna. 

Vill du ha barn? Det tror jag. Mitt sociala experiment måste fortskrida!!!! *Wink*

Är du bra på att laga mat? Fantastisk. Det är ingen överdrift. Bättre på kött än vegetariskt (vilket är ironiskt då jag är vegetarian).

Är du flygrädd? Njae, inte längre.

Vilken är din favoritglass? Schysst glass. Är det inte mer in fashion att stava det "glace"? (Fuck off)

Tror du på ett liv efter döden? Nej, men man vet ju aldrig.

Bor dina föräldrar tillsammans? Japp.
.
Vilken ögonfärg har du? Ljusblå (lite grå)

Röker du? Never have and never will.

Vad är det viktigaste i livet? Att leva det så långt man kan/tillåts/orkar.

JESUS SÄGER!



BLÄ för bloggare som tar sig själva på för stort allvar.

Bukowskis

Igår var jag och Johan och hälsade på Linn på Bukowskis, mycket trevlig auktionsvisning och mycket trevlig dag! Efter att ha smugit runt och stirrat på alla verk (och tvingat Johan att ha på sig sina glasögon vilket fick mig att känna mig som en tjatig gammal kärring) åt vi lite mat på halväckliga Max och drog sedan till Le Bar Rouge. Mycket trevlig dag.

Här är några favoriter från auktionen (om jag haft mina pengar redan nu hade jag köpt kistan eller verket av Saldert - men ack, jag får vänta tills sommaren :/)




Estrid Ericson, skrin på fotställning. Firma Svenskt Tenn. Längd 64 cm, bredd 46 cm, höjd 29 cm. Total höjd 69,5 cm. 8 000 - 10 000 kr





Kurt Jungstedt: "Gösta Nystroem, Köpenhamn" Signerad K.J. Duk uppklistrad på pannå 95 x 71 cm. 20000-25000 kr




Franz Bergmann: Skålfat i brons (1920-30-tal). Höjd 17,5 cm, diameter 24 cm. 3 000 - 4 000 kr






Ingeborg Lundin: "Äpplet", Höjd 42 cm. 20 000 - 25 000 kr





Einar Jolin: "Inga Tidblad" (1927) Duk 100 x 63 cm. - 100 000 - 125 000 kr



Christian Saldert: "If Authenticity Rely On The Behalf Of The Copy, Then These Are All Fake nr 1." (2008) Akvarell duk 170,5 x 84,5 cm. 10 000 - 15 000 kr




Josef Frank: "Skåp Flora". Tapetserad med planscher ur Palmstruchs flora, hyllinredning. Höjd 150 cm, bredd 119 cm, djup 43 cm. 80 000 - 100 000 kr



WMF: Vinkanna (ca 1906). Höjd 38,5 cm. 3 000 - 4 000


........


Här är Johans favoriter:






Här är Linns:



Lite mer prosa (fast läskigare)

Jag brukar bara lägga ut saker som jag sovit på. Dock fick jag ett ryck för ungefär 25 minuter sedan och skrev ett oerhört viktigt avsnitt. Har inte alls bearbetat det som jag brukar göra men kände att jag ändå ville lägga ut det, det är avsnittet som avslutar första kapitlet som jag fasat inför att skriva. Den skräcken i kombination med att framstå som inkompetent pga. att manuset inte genomgått en lika lång process som i vanliga fall gör att jag känner att jag måste lägga ut det, för mitt självförtroendes skull ^^ 


Here we go:


Miljarder schackpjäser flyttar sig över jorden. Konungar, biskopar och bönder, alla finns här. Om dessa styrs av tanken på kausalitet, försynen eller nationalekonomiska variabler är av underordnad betydelse, viktigt är dock att vi alla söker efter något större än oss själva. Livet saknar inte sällan skönhet för den som verkligen är ensam, men vad är skönhet? Är skönheten den person du vaknar upp med varje morgon, avskurna nervtrådar eller ett dekomposterat löv i vinden? Vissa menar att kärlek inte går att skriva i singular, att det är en romantisk tanke vars innersta kärna strider mot det naturvetenskapliga paradigmets signalsubstanser; kärleken är inte sublim, den är fantastisk. Ordet fantastisk härrör från fantasi som på långt håll stammar från grekiskan. Våra föreställningar må vara fantastiska, men för många av oss är dessa grunden i en fundamentalt oantastlig världsåskådning vars existens hjälper oss att fungera bland våra medmänniskor. Betyder detta att vi inte vill räddas ur våra illusioner? Kellgren skrev om våra villor, Wilde skrev om hedonistiska illusioner; alltid som om kråkfötterna vore axiom. Historiens storheter har ofta skapat något att tro på, något att inspireras av i sin kreativa process för att sedan själva stå som monument för väl genomförd sublimering. Borta.         

                                                                  

.... 



Milo väcks av att telefonen ringer. I ungefär tio sekunder kisar han mot det blå ljuset, vänder sig om och drar täcket över huvudet. Telefonen fortsätter att ringa. Efter en liten stund slutar den varpå muskelspänningarna runt ögonlocken snabbt avtar. Det är mörkt ute och kroppen känner fortfarande efterverkningarna från gårdagen. Sekunderna går innan telefonen börjar ringa igen, den här gången tycks ljudet tränga fram desto skarpare, omöjligt att stänga ute. Med en suck slänger han av sig täcket och stegar naken mot bordet, golvets kyla en skarp kontrast mot de dubbla dunbolstren. Han greppar efter telefonen och trycker snabbt på knappen. ”Hallå?” Han väntar en sekund eller två men får inget svar, den andra sidan av luren är märkligt tyst. ”Hallå, vem är det?” Han för displayen närmare ögonen för att bättre se siffrorna. Där finns bara en bakgrundsbild. ”Helvete”, mumlar han och tar på sig glasögonen han aldrig använder. Två signaler går då han ringer upp Yrsas nummer. ”Hallå?” Yrsas röst är trött och hon är tydligen inte medveten om att det är Milo. ”Hej, det är jag”, säger han och fortsätter, ”om du tittade på displayen skulle du slippa ställa den frågan varje gång någon ringer”. Han väntar sig hennes sedvanliga svar om att han själv gör precis samma sak, men hon är lika märkligt tyst som telefonen var för någon minut sedan. ”Hallå, är du kvar Yrsa?”. Hon suckar till i telefonen. ”Milo, Lukas är död”.


Lite prosa

Det var ett tag sedan jag lade upp något från skrivprocessen, men nu börjar jag komma igång igen. Är inte helt nöjd med struktureringen av boken och vill nog omformulera vissa avsnitt, men här följer ett flertal lite mer vardagliga passager (jämfört med de senast upplagda). Just dialoger är lite av min svaghet eftersom att jag helst håller talet på en minimal nivå, men om jag ska skriva en hel bok måste jag lära mig att skapa en flytande dialog som inte känns konstlad. 

För den som undrar om min huvudpersons namn kan jag tala om att han hette så innan jag träffade en viss person, men det känns lite skumt och jag har inte bestämt mig för om jag ska byta eller inte. Nåja, here I go again. Avsnitten nedanför står i kronologisk ordning, men det finns andra avsnitt mellan avsnitten jag lägger ut. Allt som ni tycker är dåligt skrivet eller haltande vill jag gärna bli upplyst om, jag vill inte bli blind för mitt eget skrivande.




Natträdgården


I.

Lukas placerar en Camel mot läpparna, suger in kinderna och väntar ett par sekunder innan röken sipprar ut. ”Har du ringt Elin idag?” frågar han utan att se på Milo. ”Nej”, svarar Milo och kastar en sten i vattnet, ”men hon skrev att vi skulle vara där runt halv nio”. Ingen av dem säger något mer utan blickar istället ut över den grå hinna som speglar sig i vattnet. Lukas nickar sakta och bägge drar jackorna tätare kring sig då vinden krusar vattenytan. Med ansiktet vinklat uppåt andas han en sista rökstrimma för att sedan släppa stumpen i sjön. ”Ska vi röra på oss?”.

 

...


Vardagsrummets festligheter eskalerar samtidigt som Milo står, med ryggen mot kylskåpsdörren, och smuttar på sin Baron Trenck. Med ett tonlöst uttryck ser han in i vardagsrumsdörren. Den är stängd. Kakofonin av röster är svår att uttyda men Lukas gälla stämma hörs med jämna mellanrum; alltid i centrum. Milo ställer ned den halvtomma flaskan och sätter sig på diskbänken samtidigt som dörren öppnas. ”Kom ut och dansa!”. Lukas smäller igen dörren efter sig, springer fram och hoppar upp bredvid Milo. Han är full. Milo drar händerna genom håret och vänder ansiktet mot honom, ”Jag behöver varva ner lite, kommer ut och dansar senare”. Han vrider kroppen så att den nästan glider av diskbänken och öppnar kylskåpet varpå Lukas sliter honom till sig och borrar in näsan i Milos nacke. ”Måste du vara så tråkig?”, mumlar han, ”kom och dansa med mig.”. Med en lätt suck frigör sig Milo från Lukas grepp och rör sig mot köksbordet. ”Jag gillar inte musiken”, säger han och sätter sig. Med ett skutt hamnar Lukas mitt på golvet och faller teatraliskt på knä, ”Ack, Milo Stenhammar uppskattar inte musiken!”. Han tar sig klumpigt fram mot bordet, fattar Milos ansikte och ser honom rätt in i ögonen; ”Sup dig full då!”.

 

 

Neonljus, gatlampor och bilar skingrar det annalkande mörkret. Milo rör sig bort från tunnelbanan mot den hållplats där nattbussen i samma ögonblick stannar till. Han sätter sig framför den sista utgången; där han brukar sitta. Det högra benet placeras ovanpå det vänstra, kroppen roteras och han ser vattnet försvinna i accelereringsprocessen. Milo rotar runt i tygkassen och tar fram sin intrasslade iPod. Den ena hörluren är trasig och skär in öronbrosket. Personen som iakttar honom från andra sidan gången är inte den han mötte i spegeln sju timmar tidigare. Två unga tjejer fnissar när det avspeglade ansiktet vrids i alla möjliga vinklar. ”Dra åt helvete”, tänker Milo och fortsätter betrakta reflektionen i glaset. Den långa luggen är fortfarande svettig och klistrar sig fast längs det vänstra käkpartiet; löpandes ner till den stubbförsedda hakan. Pupillerna är stora och svarta, inte längre den ljusblå färg han är van vid. Milo suckar och lutar sig tillbaka. Bussen rör sig nu fort längs vägen, då och då stannar den till och släpper av passagerare. Ingen stiger på. Den till synes ändlösa färden fortsätter samtidigt som nattens första droppar slår mot asfalten. Ytterligare fem minuter senare kliver en grupp män ombord. Märkta av kvällens festligheter sprider de successivt ut sig mellan barnvagnsområdet och den mellersta utgångens platser. Alla tycks vara runt tjugofyra år eller äldre. Skratten och de höga rösterna skingrar musiken då Milo försiktigt riktar fokus mot två av männen vid barnvagnsplatserna. Bägge är blonda, har halvlångt hår och ser ut att vara av medellängd. Den ene mannen är blek och sover med huvudet vilande mot sin väns axel. Då Milo tittar upp möter hans ögon den andre mannens varpå han snabbt vänder bort blicken. Den sovande mannen stönar och glider ytterligare några centimeter längre ned på sätet. Hans vän släpper dock inte Milo med blicken. Milo ser bort och iakttar istället det förbirusande landskapet. Skratten dämpas, tystnaden sprider sig och Bob Dylan skanderar återigen ostört. Milo väntar en stund och vänder sedan ansiktet mot bussens mittparti. Männen är borta, alla förutom den blonda mannen som fortfarande iakttar honom; benen numera placerade där hans vän befann sig för en minut sedan. Milo höjer volymen, glider ner en bit på sätet och sluter ögonen.

 

...

 

Det regnar. Inte fuktigt, tätt sommarregn utan sprejliknande isbitar; morgonregn som inte tycks acceptera att våren är över. Milo drar huvan över håret och korsar armarna i ett försök att stänga ute kroppens oväntade nedkylning. Huttrande närmar han sig vägen som leder upp mot den egna lägenheten, snubblar när väglaget försämras men fortsätter trots detta obehindrat. Solen skulle egentligen ha varit uppe nu, men morgonens dunkel frammanar en känsla av generell tidsparadox. Ologiskt. En taxi kör förbi, saktar in lite, men fortsätter då Milo drar huvan tätare kring sig. Framför sig ser han den gula stenfasaden, de mörka fönstren och trapphusets blinkande lampa. ”Ska den någonsin bli lagad?”, säger han tyst för sig själv och slår in koden. Efter en våning eller två avtar den skräckfilmsliknande känslan i takt med att det fluktuerande ljuset från bottenvåningens trasiga glödlampa försvinner i en uppåtgående spiral. Trött torkar han dropparna ur ansiktet och låser upp dörren. Hemma


 ... 



Liter efter liter av hett vatten strömmar längs Lukas kropp. Med noggrant stängda ögon löddrar han in sig med schampo, balsam och två sorters krämer; morgonens trötthet rinner av honom i samma ögonblick händerna förs genom tusentals mikrometer brun massa. Hårsäckarnas andning tycks accelerera i takt med händernas alltmer frenetiska masserande av skalpen. Lukas kroppsbehåring, framförallt koncentrerad till området från ljumskarna och ner till anklarna, lägger sig svart utmed huden. Då kroppen antar en rosig ton stiger han ut ur duschen, stänger av strålen och ställer sig framför spegeln; händerna utmed sidorna och håret blött mot pannan. Minuterna går då han iakttar sig själv, drar en kam genom håret och smörjer in ansiktet. Han struntar i att raka sig och fäster handuken runt midjan då dörrklockan ringer. En snabb titt för att försäkra sig om att han ser bra ut, sedan rör han sig mot dörren. ”Hej, kom in”. Han skjuter upp dörren och går in till köket. ”Vill du ha te?”. Milo hänger av sig sin jacka, går och sätter sig vid bordet och tittar på Lukas. Lukas vänder sig inte om för att möta hans blick. ”Jag frågade om du vill ha te?”. ”Nej tack, jag drack kaffe på 7-Eleven innan jag kom hit”, han lägger upp ena foten på bordet och lutar sig försiktigt bakåt, ”men jag skulle gärna äta något”. Lukas öppnar skafferiet och tar fram ett nyöppnat paket. ”Jag har bara Digestive”. Han sprider ut de trasiga kexen över ett blågrönt fat och sträcker sedan fram dem mot Milo. ”Snälla du, lägg inte upp fötterna på bordet”.





”Jag tar den här rundan!”. Yrsa roterar cirka hundraåttio grader på vänster fot och beger sig mot baren. Lukas och Milo tittar på då hon, till synes omedveten om de blickar som följer hennes framfart, armbågar sig genom grupper bestående av måttligt berusade gäster. ”Hon måste lära sig att manövrera genom folkmassor”, säger Lukas, drar ett halsbloss och räcker cigaretten till Milo. ”Tack”, Milo suger oengagerat i sig lite rök och lämnar tillbaka stumpen, ”du måste ju dock erkänna att hennes metod är ganska effektiv?”. Han hostar till och torkar en tår ur vänstra ögat. ”Det är ju inget sätt man skaffar sig vänner på”, säger han samtidigt som Lukas tar upp ännu en cigarett, ”men kanske ett ligg?”.




Fri vers



Jag är, som många vet, väldigt intresserad av poesi. Jag ska inte utveckla den fascinationen mer, det är som det är. Dock krävs en viss flexibilitet i relation till ens egna invanda mönster för att läsa poesi, detta för att poesin inte nödvändigtvis förhåller sig till de semiotiska system och språkspel vi är vana vid. En poetisk nybildning handlar lika mycket om förståelse av ordens konventionella betydelser som en fingertoppskänsla när det gäller fonetisk mångdimensionalitet. Poesi är inte vad den en gång var, formen har lyfts undan till förmån för innehåll och ordbildningar.

Via Qruiser fick jag för ett flertal månader sedan (undrar om det inte är snart ett år) kontakt med Leif Holmstrand, känd konstnär och poet som dessutom figurerat i min kandidatuppsats. Vi blev vänner och jag har besökt honom i Malmö två gånger samt festat en hel natt med honom och hans fantastiska vänner.

Utöver mitt akademiska intresse dennes hans konst har jag dessutom fastnat oerhört mycket för hans poesi. Otippat eftersom att jag sällan finner nya poeter jag gillar (är väldigt kräsen) men extremt roligt eftersom att den kommit att inspirera mig mycket. Därför tänkte jag lägga upp några av mina favoriter från två av hans böcker: "Myror" från 2008 samt Går vidare i världen från 2005. Detta trots att det är svårt att läsa poesi och förstå den utanför kontexten som verket utgör. Eventuella stavfel är helt mitt fel, jag skriver över direkt från böckerna jag har hemma.

Ur "Myror":

Sängens torra, vänliga mörkertunga
rör vid uppblött hud med sin maning, gör dig
presentabel. Mamma, som noga pudrat
giftig sockerfrost över hårig yta,
skrapar fram en rysning ur makens gränser,
rakar jagat, bländar den lena hinnan,
spegelglaset, ögat i själva huden.
Hela hon en fräsande utsträckt vithet
som du bjuder in till ditt mörka, döda
hemland utan baktankar, tom av åtrå.

...

En gudinna närmar sig dessa rader.
Van vid formförstöraren (urpsrungsdöden,
guden i den kärna vi har gemensam)
kan hon hitta mening i världens språkspel,
kanske. Andra söker förtvivlat efter
antilogos, autogenes och klimax
utan framgång - trots att de tror på döden.
Jag är rädd att sökandet kanske slutar. 

...

Fnitter sprider under fysikens botten.
Dessa virtuella partiklar kan man
se som kvantskum, flitiga änglamyror,
små förtjusta spöken som petar på oss.
Vi kan inte nå dem och lever döda.

...

Man skall akta sig för att hävda saker. Öppenhet förlänger vår döva längtan, och det är bra. Det är som att ha döden på säkert avstånd. Men sant är att platserna jag en gång mindes har slutit sig till mörka sfärer, hårda föremål i världen.
   Jag hävdar att de finns på riktigt.
   Jag hävdar, utan att höra min egen röst, att de fortfarande är delar av ett landskap jag hör hemma i. Men den stormande vilsenhet mina något pressade försök till härledning rivs upp av tycks tyda på något annat.  



Ur "Går vidare i världen":

Hans egendom

Generade i juninattens långa ljus
kröp skuggorna som en gång tillhört äktenskapet undan,
för under luppen märkte jätteögat dött
de levande,
en kylig sommarhimmels nål.

...

Månlandning

Rodnad rycker, vrider sig, sprids över världen.
Det är gropigt i luften idag.



Jag ser mig speglad i ditt ointresse,
ett litet djur med skal som går i dvala
högt över golvet.



Tankeknoppar, frusen himmel
skakar näthinnans grenverk med blixtar.



Jag såg dig inte i din stora stund
men sitter inuti din sömn,
den med vidöppna, övermänskliga ögon,
utan att landa.
 

...

Leverfläck

Han har rektangulära glasögon, ljusa, blänkande öppningar med bågar av
svart plast. Han har möbler omkring sig i björk och furu, saker av terrakotta,
en stor brun fläck på väggen.
   Ett sista förslag. Han smakar på det. Vänder ansiktet ner, tittar ner i sin
tröja och grymtar. Håret är mörkt och förmodligen tonat för att dölja det
grå. Kostymen är brun. Jag tittar på hans jättelika leverfläck
på väggen: Spanska Negerfläcken.
   Öppna och ta för dig, under kavajen finns en svart polotröja. Dockan
finns i dockan. Under tröjan finns en ryssja och en labyrint och i ryggslutet
har han sin utgång.

^^

En uppsats kvar, nu ska jag plugga till filmvetenskapen samt slutföra min kvarliggande uppsats från idéhistoria II (den var färdig, men jag var inte nöjd med den varpå jag ändrade inriktning för att sedan inte orka slutföra den). När den är färdig har jag lyckats avsluta alla kurser från Linköping och Stockholm som blev lidande av mina ätstörningar. Ska bli skönt att enbart kunna koncentrera mig på nuet och framtiden istället för att bli desto mer stressad av kurserna från förr. Jag tog itu med 3 stycken HT 08, nu tar jag itu med den allra sista HT/VT 09/10. Jag hoppas verkligen inte att dessa 4 kurser kommer ligga mig till last när jag söker forskarstudier, det borde ju vara det övervägande resultatet som räknas samt det faktum att flera lärare faktiskt vill knyta mig till institutionerna. Jag må ha bristande förmåga när det kommer till strukturering, men jag vet att jag är mer än lämplig för att slå mig in på forskarområdet. Jag får helt enkelt lära mig det andra.

Till VT 10 har jag dessutom sökt 3 stycken kurser på 15 poäng vardera, ska välja en av dem och läsa samtidigt som andra terminen filmvetenskap. Nu jävlar ska jag dra igång med seriöst dubbelpluggande ^^

Jag känner mig mer ambitiös än på flera år.

Let there be music!

Stannar uppe hela natten, ser på Never Mind the Buzzcocks och lyssnar på musik.

Här är vad som spelas för tillfället:

CSS - Let's Make Love and Listen to Death From Above

http://www.youtube.com/watch?v=7agPOt1XZz8

Der Hölle Rache - Diana Damrau

http://www.youtube.com/watch?v=FMPv8mADpA4

Natalie Portman's Shaved Head - Sophisticated Side Ponytail

http://www.youtube.com/watch?v=TvaaRlCKc5c

Kruder & Dorfmeister - Trans Fatty Acid

http://www.youtube.com/watch?v=jjbr6sUP7ZM&feature=PlayList&p=D9F4185E5D616624&index=0&playnext=1

Klaus Nomi - Samson and Delilah

http://www.youtube.com/watch?v=kQeWvFPb5zA&feature=related - Dålig version men fantastiskt framträdande

http://www.youtube.com/watch?v=oZaHpc-KgPk&feature=related - Bra version


Rom

Nu ser det ut som att jag och några vänner från konstvetenskapen ska åka till Rom i början av december. 4 dagar har vi planerat och eftersom att Kristina ska bo där nere i ett år och redan är där när vi kommer så hjälper hon till att ordna med boende and stuff åt oss andra. Här är bilder från det hotell (Hotel Il Papavero) vi antagligen ska bo på:









Så jävla tacky, men det ligger i centrala Rom och vi betalar ca 2000:-.för flyg dit och hem + vistelse mellan onsdag och söndag ! Sjukt bra!!!

Vi ska se Sixtinska kapellet, Augustus av Prima Portas bröstharnesk, Vatikanmuséerna, Fontana di Trevi (jag ska bada i den!), Pantheon, Colosseum, Piazza Navona med Berninis Fontana dei Quattro Fiumi samt mycket mer!!!!!

Det ska bli så kul! Min första (sorgligt nog) utlandssemester sedan jag var 17 ^^ Hoppas jag pallar det.

Biokväll

Har precis kommit hem från bio och fika med Karin, Kristina och Ebba. Det var mycket trevligt, vi såg filmen om Coco Chanel (med Audrey Tautou i huvudrollen). Filmen var helt okej, sevärd men inte mindblowing. Dock måste jag säga att det fräscha och relativt avsminkade ideal Coco Chanel personligen stod för och som jag dessutom associerar till den fantastiska Audrey Tautou själv var en härlig kontrast till vårt i överkant artificiellt orienterade samhälle. Det är väl ingen överraskning att jag föredrar så lite smink och detaljer som möjligt (jag är dock inte anti-smink) och i det avseendet tilltalade filmen mig. Svalt, enkelt och elegant. Ingen hallogenbelysning och puderspruta som gått lös under filmandet där inte. Men varje stil har trots allt sin plats, så är det.





Nobelpriset

Usch, nu visar sig den bittra och i sammanhanget obildade massans ansikten på kommentarsfälten över hela internet, skrikandes efter sina favoriter. Varför har folk fått för sig att litteraturpriset av alla priser ska vara mer lättillgängligt än exempelvis priset i kemi? Sen när blev litteratur "folklig" bara för att alla kan läsa? Språkexperiment kan vara lika svåra att förstå som kemiska eller fysiologiska dito. Desto svårare blir det om man enbart när sig på en diet av deckare och aftonbladet.

Grattis Herta Müller, det lilla jag läst av dig har varit fantastiskt på ett mycket obehagligt vis. Kanske inte exakt min kopp te, men ditt språk och din känsla är avundsvärda.


Okej, jag vet att det är skittråkigt....

....men jag är så nöjd med utkastet för min sista sida i den avslutande diskussionen att jag måste blogga om det. Jag fick ett ryck och skrev det på 20 minuter precis innan jag höll på att somna, sedan blev jag så nöjd med resultatet att jag började grina ^^ Alla noter är inte där och jag kommer säkert omformulera något, men you'll get the picture.

Den implicita problemställning som återfinns i de samlade konstnärernas produktion, ställt i relation till Lilith Performance Studios ambition, är en fundamental intermedialitet kopplad till ställningstaganden kring kulturella referensramar. Operan, televisionen och filmen utgör typer av kulturellt dominerande referentiella medier med tydlig intermedial karaktär. Operan tangerar musiken, litteraturen, konsten etc. och är ofta det man förknippar med den wagnerianska termen ”allkonstverk”, en kombination av uttryck på samma vis som filmen och televisionen är vår tids kulturellt dominerande ”allkonstverk”, medier som inkorporerar ljud, visuella aspekter och litterära sådana. Internet kan kanske ses som den självklara arvtagaren i den här ordningen, dock finns den plattformen inte klart representerad i Lilith Performance Studios utbud. En aspekt av performancekonsten kan kanske alltså ses som en kroppslig representation av dominerande medier, en ”strävan efter fysisk närvaro i en kultur av medierade upplevelser”.[1] Bristen på den typen av medierade kroppar som Philip Auslander tar upp är kanske alltså en del av en upplevelsebetonad agenda å studions vägnar som aktivt tar avstånd från en sådan typ av massinkorporerande representation i sig för att istället metodiskt närma sig den rituella traditionens muntliga och visuella kommunikation. Den omskrivning av uttryck som performancekonsten genom bruket av referensramar och intermediala verktyg experimenterar med kan alltså ses som en undersökning i kroppsliga kommunikationsprocesser som dessutom gör avkall på traditionella effektivitetsformer i kulturen. Ewa Rybska och Wladyslaw Kazmierczak är födda och aktiva under ett tidigare performanceparadigm och deras verk The Personal Definition är ett exempel på ett verk med en företrädesvis politisk utgångspunkt med avsikt att problematisera och ifrågasätta ett begrepp utifrån olika ideologiska ståndpunkter representerat i bl.a. krossandet av glödlamporna (BILD), en symbol för tänkande och idéer. De arbetar med ett historiskt retrospektiv utifrån ”frihet” som orienteringsbegrepp och anknyter alltså metodmässigt, om än inte innehållsmässigt, till den referensorientering som präglar de andra konstnärerna. Från Lilibeth Cuenca Rasmussens visuella metaforer till Leif Holmstrands kvasikroppsliga konnotationer och Melati Suryodarmos perceptionspsykologiska diskussion kring mänsklig interaktion finns det ett mönster av diskussioner kring representation, omvandling, kommunikation och referensramar med intermedial utgångspunkt; en sammanbunden studie i avancerad visuell kommunikation satt i relation till olika typer av övergripande system. Man skulle nästan kunna kalla det för semiotik.





........

Jag vet att det inte har samma genomslag om man inte läst hela arbetet, men jag är så jävla nöjd med det. Det knyter samman alla diskussioner genom hela arbetet och ger det en struktur som arbetet annars skulle ha saknat.



[1] artikeln Body Act av Måns Holst-Ekström


 


^^


Lalala

Har jobbat som fan och har iallafall de 10 första sidorna färdiga (med noter och allt), resten är dock en enda röra som jag försöker få bukt med.

Bilderna ligger rätt fint uppsatsen igenom måste jag dock säga! Tänkte lägga ut dem här i den ordning de syns i uppsatsen (den första finns på framsidan - får se om ni kan gissa varför jag tycker att den passar ;D)























Dessa två ska jag ha med, men har ännu inte placerat ut:






Symposium



Idag gick jag på en föreläsning om Marlene Dietrich (som en del av ett modesymposium) med Johan på Filmhuset. Det var trevligt och vi skrattade gott åt vissa deltagares distinkta stil. Johan var också god nog att informera mig om vilka som var transsexuella.

Självma föreläsningen var intressant, dock lite luddig på sina håll. Den första (och bästa) av de två föreläsningarna som vi lyssnade på tog upp Marlene Dietrich som image. Hur hon med hjälp av människor runt omkring sig upprätthöll sin image dag och natt, hur hon kämpade för att anpassa sin tidvis maskulina stil till det amerikanska idealet samtidigt som hon markandsförde en extravagant kvinnlighet (bl.a. med hjälp av spektakulära scenkäder). Föreläsningen berörde även hennes bulimi, anorexi, tablettmissbruk och senare handikapp.

Jag vet att Linn är ofantligt förtjust i Marlene Dietrich, det är jag också (även om jag alltid varit ett kanske större fan av Greta Garbo och Katherine Hepburn  - Jag gillar Hepburns avsminkade skönhet samt Garbos svala image och är mer familjär med deras skådespeleri än Dietrichs). Dock skulle jag vilja påstå att dessa tre + Bette Davis och Ingrid Bergman (som jag tycker var mer estetiskt tilltalande som äldre då hennes ansikte fick mer karaktär istället för att bara vara "sött") utgör de för mig mest intressanta skådespelerskorna under Hollywoods guldålder. Jag vet att många anser att Garbos spelstil är föråldrad, men jag ser ofta på stumfilm vilket innebär att det som färgar hennes skådespeleri tilltalar mig. Jag nämner endast Hollywoodstjärnor i det här inlägget eftersom att det är kretsen som känns relevant, finns annars många stjärnor utanför USA som är MINST lika bra som dessa damer (Isuzu Yamada, Helle Virkner och Flora Robson exempelvis)










Om jag dessutom får nämna någon vars image jag enbart finner estetiskt tilltalande (har inte sett en enda av hennes filmer nämligen) så vill jag rikta fokus mot stumfilmsskådespelerskan Lillian Gish





...

Eftersom att strul med bussen inatt har lett till att jag mår apans morbror idag spenderar jag dagen med att slöplugga och lyssna på musik via myspace och youtube. För tillfället tilldrar sig denna duo min uppmärksamhet:



Kruder & Dorfmeister - Jazz Master (En österrikisk duo som gör loungemusik vars sound är en fusion av electronica, drum'n'bass och jazz)

http://www.youtube.com/watch?v=fsW-gBrDqp8

http://www.youtube.com/watch?v=JQr8VwFuWY0&feature=related



RSS 2.0