Usch då

Eftersom att jag vaknade vid 16.40 idag så har lite problem med att gå och lägga mig nu (vilket jag borde om jag ska orka upp imorgon).

Istället så läste jag lite mer, duschade samt kikade på gamla foton i alla andras album på bilddagboken. Det fick mig att inse att jag kanske inte MÅSTE gå ner de 4-5 kilon jag lagt på mig sedan i våras (då jag vägde runt 58-59 kg), jag såg faktiskt ut som ett skelett! USCH!

......

En insikt varje dag, det är så jag vill leva ^^

Lars Holm

För några år sedan (1-2) så hittade jag genom en tillfällig kontakt en fantastisk akvarellmålare på internet, tyvärr så lyckades jag efter en tid glömma bort hans namn och tappa bort den länk som jag behållit i mina favoriter. Idag bestämde jag mig för att hitta honom igen och har därför googlat som fan den senaste timmen, av ren tur så lyckades jag hitta hans namn i samband med en pdf. som räknade upp ett flertal konstnärer då jag sökte på ett annat namn!

Lars Holm jobbar med porträtt i akvarell, en teknik som kan vara extremt svår att bemästra på ett snyggt sätt speciellt när det kommer till porträtt. Hans bilder går i dova färger och äger en flyktighet i penseldragen som nästan kan te sig spöklik. På vissa sätt påminner Lars Holm om Vera Nilsson, lustigt nog en konstnär som jag har svårt för. Hennes bilder ger mig en obehaglig känsla, även om jag kan uppskatta hennes teknik och gärning. Av någon anledning så konnoterar jag också Bergmans Viskningar och rop när jag ser vissa av bilderna (speciellt den första). Den sista bilden får mig dessutom att tänka på Ola Billgren som är en av mina personliga favoriter (inte släkt med Ernst).

http://www.larsholm.nu/












Sista inlägget för den här natten - ett steg framåt



För ett antal veckor sedan så bestämde jag mig för att inte vara rädd för att låta andra läsa delar ur den bok jag arbetat på,själva konceptet kring en bok har givit upphov till ett flertal idéer men Natträdgården som jag arbetar på nu är slutresultatet av år i litterär dvala. Sebastién och Linn var först med att läsa och kommentera den prolog som jag känner att jag är ganska nöjd med och nu har tiden kommit för att "publicera" den på bloggen, lika mycket för att få ärlig feedback som för att stärka min tro på mig själv. Jag hade för några år sedan en intressent från ett litet förlag som sade sig vara villig att ge ut någon jag skrivit (eller åtminstone läsa det i längre form XD) så jag hoppas verkligen att jag inte är helt obegåvad.

Prologen är kort, den anknyter till min tidigare vana att skriva poesi och är menad att presentera en mental översikt av min(a?) huvudperson(er?). För er som inte gillar poesi så kanske mitt försök att väva in den i flödet kan verka pretentiöst, men det funkar med tanke på personligheterna som figurerar i boken. Även om jag gärna hämtar inspiration från klassisk litteratur så är detta mitt eget språk, på gott och ont. Jag utesluter gärna onödiga meningar för att få till ett (vad jag anser vara) komprimerat men ändå mustigt språk. Jag räknar med att boken ska hamna på lite över 150 sidor när all dialog också är klar.

Jag är så nervös nu att det värker i bröstet, trots att det här utkastet suttit upptejpat i min hall för alla att se under de senaste 5 veckorna XP

Ni får verkligen ursäkta formatet, det ser SÅ mycket snyggare ut i mitt manuskript där jag har stämpel och sidantal samt korrekt indrag på texten (13,5). Jag skulle verkligen vilja ha HELT ärlig feedback från den som vill, jag bad Linn och Seb om detta och tog deras kritik i beaktande (jag ändrade exempelvis på en mening genom att sätta in ett semikolon som Seb föreslog).




                                                                         Natträdgården


                                                                         

                                                                               Prolog




  Tiden. Känslan av ett fuktigt blad mellan fingrarna ger en tillfredställande, om än flyktig, lindring. Månen presenterar sig genom grenverket med ett lakoniskt leende. Många mysterier står i relation till månen, en esoterisk sanning som ter sig mindre absurd ju längre jag iakttar den. Skandinavisk naturromantik formad till ett klot av blek massa som stjäl strålkastarljuset från solen, men ändå känner sig var människa liten i sällskapet. Liten är vad jag känner mig just nu, är det därför jag läser in sådana kvaliteter i allt runtomkring mig? Månen anses död, men lever vidare; jorden är bara ogräset i ett intergalatiskt gravfält och varelserna som befolkar den speglar insekterna på våra egna. Det är en cynisk tanke och skänker föga hopp åt ett trasigt medvetande, men i skuggan av mitt eget liv är det svårt att inte mana fram filosofiska manifest. Den vitala känsla naturen inger till trots så genomsyras jag av rymdens oändliga tomhet, som om Gud slitit ut min själ och ersatt den med en dikt av Edith Södergran. Jag har aldrig träffat en gud och jag tror inte att någon av dem gör hembesök, jag har själv övergivit nuet till förmån för framtiden. En droppe riktar min uppmärksamhet mot löven, anonyma i nattens mörker och nu husvärdar åt en fågel. För sakens skull säger vi att det är en kråka som lyfter i samma sekund som jag uppmärksammar den. Jag tror inte att vi kommer mötas igen, men under någon sekund var du en del av mitt liv och jag av ditt. Farväl.


                                                                                                     •·       


  Med kaffets hjälp bearbetas sida efter sida, rummets distraktioner marginaliseras för att kväsa jagets behov. Avkopplande läsning har blivit en lyx man kan unna sig först vid pensionsåldern då det är synen som tappar fokus, inte hjärnan. En strid ström av ord kommer mot mig, jag simmar genom dem bara för att upptäcka att endast ett fåtal har fastnat. Trycket mot ögongloberna ökar samtidigt som ett svagt dunkande introducerar sig. Det ena ordet är långt; det andra är kort. Meningsbyggnaden ska skapa ett sammanhang, men allt jag ser är ord som staplas ovanpå varandra. Två sidor försvinner i rask takt; tre sidor försvinner ännu fortare. Efter femton minuter kommer jag på mig själv med att tänka på annat. Jag riktar blicken mot den föregående sidan i boken utan att känna igen en enda mening. Telefonen ringer.

.........

Här följer ett avsnitt som jag arbetar med och inte har låtit någon läsa eller korra i sin nuvarande form (så kom gärna med förslag):


  Människan längtar instinktivt efter värmen, att låta sig vaskas i vågor av solenergi. I skuggan av ekliptikans synvilla har mänskligheten alltid haft ett särskilt förhållande till solen. Själv föredrar jag regnet. Solen må vara källan till allt liv, men det är vattnet också. Få saker stärker min tro på livscykeln som det rytmiska droppandet mot löv. Jag drar av mig täcket och slinker in i en tunnstickad tröja. Ute på trädäcket forsar vatten längs plattor och takrännor; rännilar samlas i håret och strilar längs nästippen. Djupa andetag lurar mig att tro att jag inte befinner mig i urbaniseringens kärna. Långsamt tassar jag längs den västra vägg vars vinkling öppnar upp mot huset och den lilla dungen. Där jag från fönstret iakttagit vitsippor finns nu bara gräs. Klasar av löv dinglar från grenarna, berövade sin frasande stumhet. Sakta låter jag handen glida från håren i nacken till kinden, för den sedan mot näsan och inandas doften av våt fotosyntes. Sinnena övermannas och ger upphov till en känsla som bäst beskrivs som hypererotisk. Doften av liv; förnimmelsen av liv. Jag sträcker ut tungan men ångrar snabbt mitt beslut att ta del i illusionen. Jag för undan en lågt växande gren och tar plats vid stammen, tillåter varje öppning att invaderas av kylan som rör sig mellan marken och grenverket. Trött sluter jag ögonen, låter kroppen glida ner och ta plats i gräset. Plötsligt lirkas en välbekant kropp in bakom mig och vi inandas fräschören som klänger fast vid våra kläder.


Ett liknande inlägg




Okej, jag har kommit igång som fan med uppsatsen. Det känns visserligen bra, men det faktum att jag simultant måste koncentrera mig på sommarkursen i konstvetenskap samt min uppsats i idéhistoria stjäl mina krafter. Jag är en person som vill veta allt jag kan få in i skallen! Så är det bara och jag skäms inte heller för att påstå att jag är ruskigt allmänbildad snarare än riktigt praktiskt begåvad inom någon särskilt område utöver skrivandet (trots att jag kladdar lite på min kanvas). Just nu planerar jag lite mer inför vad jag ska läsa under kommande år. Jag satsar ju som bekant (för vissa) att först ta två fil.kand för att sedan välja inriktining på master- och forskarnivå och detta är något som är en källa till konstant oro för mig. Jag har dock valt att göra på det här sättet trots att jag egentligen kanske skulle ha kunnat nöja mig med endast en examen, främst därför att jag tror att en bra forskare är en forskare med flera infallsvinklar (särskilt om man ger sig in på ett område där renodlad kunskap är ALLT)

I nuläget ser planerna ut som följer (ytterligare en gång för att ha något att falla tillbaka på när jag måste hitta mina anteckningar):

30 poäng lösa kurser (som jag inte vill använda i någon examen)

.......

90 poäng konstvetenskap (klart)
60 poäng filmvetenskap (läser till hösten/våren)
30 poäng teatervetenskap (läser till hösten)

= 180 hskp (fil.kand med inriktning på samtidskonst)

90 poäng i idéhistoria (varav ungefär 60 avklarade)
60 poäng i litteraturvetenskap (varav 30 avklarade)

Nu kommer dock den svåra delen. Jag har ett antal kurser att välja mellan när jag ska lägga de 30 sista poängen på min examen i idéhistoria:

Kandidatkursen i litteraturvetenskap - 30 poäng (vilket skulle ge mig en slags språkfilosofisk och textrelaterad inrikting)
15 poäng i medicinsk etik  (vilket skulle leda mig in på spår som rejuvenationsteknik som jag är VÄLDIGT intresserad av)
Det moderna samhället 1800-2000 15 hskp (ytterligare en allmän samtidsinriktning)
Stockholms historia, 15 hskp (Varför inte? Jag kommer att behöva en utfyllnadskurs på 15 hskp)
Rastänkandets historia, 15 hskp (Postkolonial inriktning?)
Kanon och ikoner I, 7.5 hskp + Kanon och ikoner II, 7.5 hskp (Ytterligare en textrelaterad inriktning men även med visuella förtecken)

Mitt nästa steg är en masterkurs där valet står mellan idéhistoria/historia, litteratur eller konst. I nuläget så är jag mycket sugen på den i idéhistoria, se bara vilka fantastiska specialiseringskurser som ges:

Barockens världsbild 7,5 hskp
Historiska och teoretiska perspektiv på visuell kultur 7,5 hskp
Mediernas och publikernas idéhistoria 7,5 hskp
Sinnenas idéhistoria 7,5 hskp (från Aristoteles till våra dagar)
Svensk vetenskap och lärdom under 1700-talet 7,5 hskp
Text och tolkning 7,5 hskp
Religion och sekularisering 7,5 hskp
Människans gränser 7,5 hskp (Människan och hur hon definierar sig gentemot naturen)

Mycket att läsa, men det blir nog bra.

Jag har så mycket att läsa och göra just nu att jag fått göra avkall på mitt eget skrivande (det skönlitterära) för tillfället. Då jag sammanlagt har över 30 böcker och XXXX antal artiklar som ska plöjas igenom till mina 2 uppsatser och 8 sidor långa hemtenta så kan jag knappast räkna med att avsluta uppsatserna nu i augusti. Det som gör detta än mer irriterande är att jag för tillfället är extremt sugen på att läsa Brev och skrifter: Kristina, drottning av Sverige som inte är en av de hundratals "biografier" som skrivits om henne utan en samling av hennes brev, essäer och dramatiska/skönlitterära försök. Kristina har alltid intresserat mig eftersom att det är det första tydliga exemplet på när en person med normbrytande vanor och klassiskt intellektuella intressen suttit på landets tron. Att mycket förvanskats är självklart, det är just därför jag föredrar att närma mig henne genom de bevarade källorna som utgör de bästa källorna till hennes kreativitet.



Jag avslutade precis avhandlingen En Minerva för vår Nord: Lovisa Ulrika som samlare, uppdragsgivare och byggherre av Merit Laine och kan inte säga att upplevelsen var odelat positiv. Nu råkar ju inte 1700-talet (och särskilt inte dess estetik) vara en personlig favorit, men jag valde ändå en kurs som behandlar just detta för att fylla i de kunskapsluckor som mitt ointresse skapat. Den som vill slippa beskrivningar av rummen och interiörerna på Drottningholm, Fredrikshov och Svartsjö som exploderar under de sista 100 sidorna (med endast ett fåtal bilder till hjälp) ska hålla sig borta från den här boken.

Mitt lässchema (några filmer/radiosändningar) ser i nuläget ut som följande (detta gör jag för att ha en fast punkt att återgå till när jag glömmer vad jag har att göra, mina anteckningar är sällan samlade på en plats - ingen behöver läsa detta, det är åt mig själv)

1. B-uppsats om Psykoanalysens framväxt i England med fokus på Bloomsburygruppen icke-praktiserande medlemmar:

Virginia Woolf and the Fictions of Psychoanalysis av Elizabeth Abel (179 sidor) som behandlar Virginia Woolfs personliga och litterära kopplingar till Sigmund Freud och Melanie Klein samt gör en klassisk psykologisk profil av hennes texter.

The Cambridge Companion to Virginia Woolf (286 sidor) består av ett tiotal essäer som behandlar olika delar av Woolfs bakgrund, personlighet och författarskap.

Bloomsbury/Freud: The Letters of James and Alix Strachey 1924-1925 (360 sidor) består av ett förord om dessa två psykoanalytiker och fortsätter sedan att presentera en stor del av deras brevväxling då de var åtskilda för att bli psykoanalytiker.

......

Genom notförteckningen i dessa 3 böcker så har jag fått uppslag om artiklar, tidningar, essäer och böcker som jag kan använda...nu måste jag bara göra ett urval för att få till en färdig läslista.

2. Kandidatuppsats som bl.a. behandlar performancekonsten i Sverige från Pistolteatern till våra dagar, gör en begreppsorienterad analys om var genren står nu och vart den stod då samt undersöker och analyserar de socioekonomiska processer som verkat för och emot grundandet av tidigare sammanslutningar för performancekonstnär men i synnerhet den nu existerande Lilith Performance Studio i Malmö. Jag inkluderar även en estetisk diskussion som tar avstamp i studions verksamhet men även kortare analyser av ett urval av konstnärer som arbetat med studion:

Lilith Performance Studios artikelarkiv (över 200 artiklar) där jag läst nästan alla vid det här laget.

Performance Art: From Futurism to the Present av Roselee Goldberg (240 sidor) är en av de mes tomfattande översikterna av performancekonst nu och då.

Intervjuer med konstnärer och initiativtagarna Elin Lundgren och Petter Petterson (ett flertal)

Intervjuer och reportage gjorda i radio och tv (har inte fått fatt i en enda än så länge)

Beslut och översikter som behandlar 2000-talets kulturbeslut på nationell och lokal nivå (Malmö), har en lista på ett tiotal sådana handlingar men måste bara få tag i dem.

3. Kursen Konst för en bildad publik. Perspektiv på svenskt 1700-tal I där en 8 sidor lång tenta ska lämnas in den 11:e.

Absorption and Theatricality: Painting and Beholder in the Age of Diderot av Michael Fried (268 sidor) är en banbrytande omarbetning av vårt sätt att se och förstå 1700-talets kultur och kritik.

Gustaf Lundberg 1695-1786 : en porträttmålare och hans tid av Merit Laine och Carolina Brown (278 sidor) behandlar det vi ser i titeln.

Kompendium för kursen (300 sidor) utgörs av en samling essäer och kapitel som berör ämnet.

Fet!?!

Jag känner verkligen att jag måste bemöta kvällstidningarnas idiotiska kommentatorer (vanligt folk) den här gången. Enligt en artikel i Aftonbladet så uppger brittiska kvinnor att Nigella Lawson (49) är deras kroppsideal, nu råkar ju jag vara väldigt välvilligt inställd till Nigella och blir därför positivt överraskad när denna extremt vackra kvinna framhävs som ett ideal (vi må inte vara överens när det kommer till päls, men ingen är ju perfekt). Kommentarerna får mig dock att vilja tugga sönder mina kinder i ren frustration, kommenterarer som:

"Ja asså....Catherine Zeta-jones är ju smal i avseende av att hon inte har massa fett. Att ha kurvor betyder ju inte att man behöver vara fet. Någon som hört talas om muskelmassa? Sånt man får om man rör på sig istället för att sitta på soffan och trycka i sig mat. Nigella är däremot fet...rejält fet. Går ju inte jämföra henne med dom andra i artikeln."

"Så de kan trycka i sig fler currys och påsar med chips med gott samvete."

"Väldigt dåliga alternativ, de är ju verkligen ytterligheter. Skulle välja något mittimellan Men måste jag välja blir det ändå Beckham, Nigella är ju jättestor och med tanke på hur mycket onyttig mat och bakverk hon gör i sina program tror jag inte att hennes kropp är särskild sund."

"Var inte det två dumma val från Aftonbladet. Är inte den ena för rund och den andra för smal. Kunde ni inte hitta ett val till?"

Ursäkta mig, men när ansågs man vara fet/rund/stor om man sportar den här kroppen:









Kom igen! Hon må ha kurvor (höfter, bröst, lite mage) men fet?!? Våra ideal är verkligen åt helvete. Människan är ju faktiskt 49 år gammal och har fött 2 barn!

Val av separata analyser i uppsatsen

Jag har nu närmat mig kraftprovet i min uppsatsskrivning. Än så länge har jag lyckats hålla mig på områden som jag i stor utsträckning känner mig trygg med: politik, ekonomi, traditionell estetik, idéhistoria etc. men nu är det dags att välja konstnärer som ska figurera i kortare analyser som är menade att framhäva och underbygga min övergripande analys. Jag har nu sett de flesta av de performances som dokumenterats och min förståelse från en genre som jag valde att undersöka just pga. min skepsis och okunskap kring dess uttryck har ökat markant. Mina val har än så länge fallit på Leif Homstrand, Melati Suryodarmo och Yingmei Duan, jag planerar dock att ha med 4-5 analyser i uppsatsen och ska därför gå igenom fler. Jag försöker att hålla mig till konstnärer som inte bara är tydligt intermediala i sitt uttryck utan även inkluderar och/eller refererar till traditionella konstformer i sina verk (för att underlätta kopplingen till konstvetenskap). Jag har även valt dessa 3 för att deras "stil" och utgångspunkter är så olika varandra.

Jag vill gärna att folk ska förstå vad jag just nu sysslar med, även om jag själv inte kan säga att jag ännu inte lyckats greppa vad jag vill komma fram till, därför har jag letat upp och länkat till videoupptagningar från respektive konstnärs performance på Lilith Performance Studio. Alla är naturligtvis kortare än när man ser dem live, Melatis Suryodarmos performance är t.ex. 5 timmar långt.

Leif Holmstrand - Cabaret Sally Rattenmann

http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&videoid=31577475



Yingmei Duan - Rubbish City

http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&VideoID=35129228



Melati Suryodarmo - Perception of Patterns in Timeless Influence

http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&VideoID=30962690



........

Några spontana reaktioner?

Odd Nerdrum på Krapperup.

Jag ser mig gärna en "samtidskännare" in the making, jag vill tro att jag föredrar samtidskonstens ofta starkt laddade politiska uttryck framför en klassisk estetik vars spets ofta mattats av tidens tand; en estetik som i bästa fall vunnit en ny betydelse för den politiskt matade moderne betraktaren och på så vis lyckats hålla sig vid liv ytterligare några sekler. (korrekt användning av semikolon i lång mening?) Detta är naturligtvis en generalisering utifrån mina egna upplevelser i kombination med den dominerande tendensen i media. Naturligtvis så föredrar jag variation inom konsten snarare än en konst byggd främst på ett idéplan eller med en övergripande tanke på en gudomlig estetik. Tanken på ett förhärskande estetiskt ideal som sträcker sig över tidsåldrar är en i viss mån mossig tanke, men samtidigt tycker jag att Odd Nerdrum och hans elever visar att det iallafall finns plats för ett sådant ställningstagande i samtidsdebatten. Nerdrum och hans elever sysslar med en slags svulstig realism som dock kan dra åt det mytiska hållet. Låter det paradoxalt? Det är det också, ett faktum som fått många "kännare" att obekvämt vrida på sig och se Nerdrum som en neokonservativ. Själv betecknar konstnären sina alster med ordet "kitsch", ett ord som får de flesta av oss att konnotera en rosa flamingo anno 1968.......i Nerdrums värld verkar det dock vara likvärdigt med "...ett medvetet och ironiskt användande av ett överdådigt formspråk." (Som Wikipedia så tillförlitligt formulerade förklaringen). Jag diskuterade detta med min ena syster som inte alls kunde relatera till den definitionen av kitsch, men allt är ju relativt antar jag.

Jessica Kempe öser inte direkt beröm över Nerdrum och hans elever i recensionen i DN, men samtidigt kan jag tycka att hon missat lite av ställningstagandet när hon (och andra) politiserar just den här kontexten. Dessutom tycker jag att hennes val av bilder snarare finns där för att understryka henne egen åsikt än för att presentera utställningen, dessa är inte alls representativa för utställningen som helhet. För Nerdrum verkar estetiken vare ett ställningstagande i sig, en sätt för den så ofta utskällda "klassiska" konsten att ta ett steg ut på den moderna arenan igen. Vissa ser det som ett steg bakåt, jag ser det som en utveckling i en redan ordnad systemförändring. Det finns inga direkt förhärskande ideal i konstvärlden numera (det är iallafall målsättningen) så varför inte tillåta det tidigare så förtryckande idealet att ta plats som en del i helheten snarare än att koppla samman hela formspråket med bakåsträvande.....i slutändan blir det bara så att man vänder på steken, det sociopolitiska och rått emotionella idealen blir förhärskande och det estetiska får ta stryk. Är det något vi vill sträva efter? Nerdrum skapar inte en värld där endast kvinnans nakenhet står i fokus utan fläker även ut sitt eget och andra mäns kön över bilderna, för honom verkar det handla om att leka med realism och idealism för att skapa något som ska engagera genom sin blotta närvaro snarare än genom sin beskrivning, på gott och ont. Nerdrums värld äcklar mig ofta och hans bilder blir ibland allt annat än tilltalande. Han kompromissar inte med sig själv eller andra helt enkelt. Det finns dock människor med tekniska kunskaper vida överlägsna mina egna som anser att Nerdrum är bland världens främsta stilister, om det är "sant" ska jag inte diskutera. 

Summa sumarum: för min del ser jag hellre 1 konstnär som sysslar med monumentala självporträtt och 1 performancekonstnär än 2 performancekonstnärer eller 2 målare. Omväxling förnöjer. Jag upptäckte för övrigt Monika Helgesen under utställningen och blev ganska förtjust i hennes alster.


Följande bilder är INTE alla från utställningen och är alla av Nerdrum:













Man måste inte gilla det, men visst är det befriande att mångfalden behålls?



Länk till Kempes artikel

Länk till Nerdrums hemsida

Frågan är.......

Jag funderar på att skaffa hund.



Ja, jag vet att det låter knäppt. En student med hund är kanske inte jätteovanligt, men den ekonomiska biten brukar komma i vägen rätt ofta. Dessutom så är jag redan delägare i en katt.  Som många vet så hade jag min Tessi i ungefär 10 år, men sista året som jag bodde i Linköping så blev det plötsligt nödvändigt att avliva henne och sedan dess så har jag upplevt en konstant saknad. Jag är realist, jag tror inte att en ny hund kommer att kunna ersätta det som jag hade med Tess...men det finns andra klara fördelar med att återigen ta ansvar för en:

1. Struktur. En hund tvingar dig att bli mer strukturerad, planera annorlunda både när det kommer till matköp och dygnsrytm.

2. Motion. En hund kräver minst 3 promenader per dag, för en person som då och då blir deppig och drar sig för att ta promenader så är det bra att ha något som pushar en. Faktum är att många psykologer tipsar om hundar till personer som varit i min situation och vill få ordning på rutinerna igen.

3. Sällskap. En hund är inte bara en livsstil, det är en familjemedlem.

Jag planerar inte att skaffa en den kommande månaden.....men jag kan definitivt tänka mig att ordna saken till vintern eller våren. Dock har jag inte alls bestämt mig, jag brainstormar bara. Just nu går jag igenom vilka raser som skulle kunna utgöra ett alternativ. Jag vill försöka kombinera min kärlek till lufsiga, söta hundar med min fäbless för stiliga hundar. Följande hundraser utgör än så länge alternativ:

Borzoi, den stiliga vinthunden från Ryssland



Portugisisk vattenhund (bortse från klippningen)



Engelsk setter


Favorit i repris



När jag spenderade veckan i mina föräldrars hus i Åkersberga så passade jag på att se om en av mina favoritserier: I, Claudius. Serien bygger på Robert Graves två verk I, Claudius och Claudius the God som har kommit att bli den klassiskt skolade och produktiva författarens mest kända verk. Graves skrev runt 140-150 böcker (minns inte exakt) innan han dog 1985. Böckerna bygger framförallt på Suetonius Kejsarbiografier som härör från hundratalet efter vår tideräkning och följer den fjärde romerske kejsaren Claudius och den Julisk-Claudiska ättens kejsare från Augustus till Nero (dock ej dennes regeringsperiod). Serien blev en plattform för en rad talangfulla skådespelare så som Derek Jacobi (Claudius) och John Hurt (Caligula) och anses vara en av de främsta serierna som någonsin producerats. Beslutet att ta sig an projektet grundades mycket på känslorna kring det första försöket att filmatisera böckerna med bl.a. Charles Laughton och den fruktansvärt osympatiska Merle Oberon (kvinnan som spelade över mot Laurence Olivier i Wuthering Heights - dålig Greta Garbo gone bananas ungefär) samt den fantastiska Flora Robson i rollen som Livia Drusilla. Filmen lades dock ner till följd av brist på pengar, Merle Oberons bilolycka och Charles Laughtons osedvanligt "dåliga" spel (se dokumentären The Epic That Never Was).

Jag är själv barnsligt förtjust i kejsarbiografierna och har läst igenom dem en 6-7 gånger, mitt ex har en härlig patina eftersom att jag snott det från min barndoms lokala bibliotek (jag betalade dock böter, så man kan säga att jag köpte den eftersom man tillåts välja mellan att lämna tillbaka en sen bok eller betala för den). Självfallet har jag det alltid med mig när jag ser serien och jag brukar jämföra uppgifterna i Suetonius verk med filmatiseringen (som dock också bygger på vad som återstår av Dio Cassius förlorade historia).

För den som inte har läst boken eller sett serien så vill jag verkligen propsa på att ni gör det. Snart kan en nyinspelning med Leonardo Dicaprio i rollen som Claudius komma och det kan liksom ta udden av den studioinspelade versionens charm. Trots allt är magnituden av skådespeleriet så enorm att man inte vill störa sig på teknikaliteter som hur ljudet är lagt eller halvtaskig sminkning ;P Vill dock varna för att väldigt många finner serien smårsmält och väljer att istället se Rome, tyvärr så är jag inte en sådan person som väljer tillrättalagd historia (en synd!), mastodontbudget och halvtaskigt skådespeleri framför den rena kvalitet som I, Claudius står för (förlåt Brian Blessed för hans skumma tolkning av Augustus, han spelar trots allt rätt bra). Jag är inte alls partisk, inte alls.










Ponyo

Jag älskar Hayao Miyazaki. Jag gör verkligen det. Mannen är ett berättartekniskt geni och en av den moderna tidens främsta estetiska drivkrafter, se bara på det enorma inflytande han utövat såväl i öst som i väst. Det finns egentligen ingen nu levande människa som arbetar så pedagogiskt med film, oavsett om det gäller animation eller spelfilm. Okej, hans filmer kanske följer en mall i vissa avseenden, men att kombinera tradition med sprudlande glädje och allvar på det sättet...jag avundas en sådan förmåga. I do. Hans "skurkar" är alltid mångdimensionerade och det existerar ingen biblisk ondska i hans filmer. Alla kan inte vara sympatiska all of the time, inte ens "hjältarna".

Nu ser jag fram emot att se hans nya film: Gake no ue no Ponyo. Sagan om en fiskflicka som blir vän med en liten pojke. I den här filmen nyttjar Miyazaki en banbrytande teknik med vattenfärger för att skapa en flytande känsla och hela filmen är handritad, till stora delar av Miyazaki själv, något som är ovanligt i vår digitaliserade värld.



(Bilden är en länk)

Jag förväntar mig inte att den ska kunna toppa min absoluta favorit bland hans filmer, Mononoke-hime (första trailern), men jag ser fram emot den.

Jag länkar till några av hans andra filmer också (tyvärr är snuttarna inte superbra, men äsch):










Livet just nu.



Det ska bli skönt med en tur till huset i Skåne, lite somrig eskapism (för att låna från Sébastien). Ska ta tillfället i akt att bli en människa igen.....feels like I've let myself go recently. Kanske köpa lite nya kläder? Klippa håret? God knows I need it. Jag har klippt mig själv varje vecka i 2 månader nu, men det börjar bli svårt att hålla det snyggt.

Sommaren må vara tiden då jag som student har lite pengar, dessutom har jag 2 uppsatser och 1 lång hemtenta att skriva (och köpa material till) men jag lever hellre på bröd och vatten i 1 månad än att gå omkring och vara missnöjd vad jag har på mig. Don't you agree? Såg att Top Man hade rea på relativt snygga lila och svarta skjortor, funderar på att köpa en 3-4 stycken och låta sy in dem. Sen min mörkblåa militärskjorta gick sönder så har jag bara 2 insydda skjortor, helt oacceptabelt såklart. Ett par nya jeans skulle ju inte vara fy skam det heller. Jag inser själv att jag blivit lite av en slashas, men jag är inte bra på det där med att klä sig under sommaren.

Min lägenhet börjar nästan se acceptabel ut nu. Den där tavlan och det nya bordet gjorde susen, nu fattas bara ett par stolar så att folk kan komma hit och leka med mig.

.......

Oh well, jag har så mycket sprej i håret just nu att jag bara måste duscha. Har nog aldrig haft så mycket sprej i håret som igår XD


Vardagsfilosofi



Jag håller just på med att läsa igenom min blygsamma samling av östasiatisk filosofi. De flesta verken med den tematiken har jag fått av min ena syster och det är böcker som jag tidigare haft stor glädje av. Jag avslutade precis den korta, men helt fantastiska, boken Den filosofiska katten av Kwong Kuen Shan. Kwong är utbildad i klassisk kinesiska och kalligrafi och har skapat en bok bestående av sina egna bilder samt kinesiska dikter och visdomsord. Boken kretsar kring katten som tema, men djurets egenskaper projiceras på det mänskliga tillståndet. Här följer ett urval av lustiga och djupsinniga dikter/visdomsord från boken:

Sex kattungar

Råttan säger: Jag är en charmör och en konversationens mästare
Oxen säger: Jag är pålitilig och säker
Tigern säger: Jag bländar människorna, jag är en ledarnatur
Kaninen säger: Jag är snäll och hänsynsfull. Turen följer mig ständigt
Draken säger: Jag är en självständig natur. Människorna beundrar mig.
Ormen säger: Jag är helt enkelt oemotståndlig
Katten jamar.
 

......

När flertalet tycker illa om en person är det viktigt att ta reda på
   orsaken;
När flertalet tycker bra om en person är det också viktigt att ta reda på orsaken.

(Konfucius)

Orkidéer

Året är långt; flitiga människor gör det kort
Världen är stor; trångsynta människor gör den liten
Naturen är full av vackra ting
De som ständigt oroar sig ser dem inte, de missar deras skönhet
    och ännu mycket mer!

(Anonym)

I lugn och ro

En person som inte är uppmärksam tittar utan att se, lyssnar utan att
    höra, äter utan att känna smaken;
En sådan person måste tvinga sina sinnen för att kunna använda
sig av dem.

(Den stora lärdomen)

Hermans slott

Fiskarna simmar fritt i havet men lägger inte märke till vattnet,
Fåglarna flyger fritt i skyn men är inte medvetna om rymden,
Människorna lever fritt i världen men dignar under bördor och
   bekymmer.
När du insett frihetens sanna innebörd höjer du dig över allt
  detta och följer i glädje naturens värld

(Zhuangzi)

.........

Den här boken må enligt många bestå av ytliga plattityder, men det ger mycket att begrunda innebörden av orden. Mitt nästa projekt är att läsa om Etik för ett nytt millenium av Dalai Lama.

Härliga dagar ^^

  Den senaste veckan så har jag lyckats vara uppbokad exakt varje dag, något som är ganska ovanligt eftersom att jag är en person som ofta trivs med att pusta ut mellan tagningarna. Från sushi och Debaser i fredags till parkhäng, lunch med syrran och två dagar med mamma. Igår hängde jag med på ett oväntat äventyr (i modern mening) med Linn, Frida och en rad olika personligheter. Min extrema trötthet till trots så lyckades jag uppmana lite av min trademark vulgära charm, men gruppen som helhet var extremt kapabla till att lyfta stämningen på egen hand. Idag vaknade jag med en fästing på magen, håret åt alla håll och planer på grillning hos Miranda inför kvällen. Vädret tycks ha lugnat ner sig, så jag kanske slopar shortsen när det blir dags att bege sig.



Jag hade som sagt en ganska lat dag med mamma i måndags. Vi lagade mat, såg på två filmer och påtade i
trädgården. En av filmerna var Synecdoche, New York med bl.a. den fantastiska Catherine Keener och Philip Seymour Hoffman. Filmen (trailern är tillgänglig genom att klicka på bilden) är Charlie Kaufmans första egenhändigt regisserade och är i mina ögon en helt fantastisk film! Kaufman, som stått bakom manuset till filmer som I huvudet på John Malcovich och Eternal Sunshine of the Spotless Mind, lyckas måla upp en ångestdrypande och samtidigt lugnande bild av rädslan inför döden och allt som följer med den. Hans frågeställningar berör rädslan för att glömmas bort, inte existera, förlora sina anhöriga etc. etc. Jag påstår dock inte att detta är en film för alla. En rad "tyckare" har sågat den längas fotknölarna och en lika stor grupp andra har höjt den till skyarna. Den är på många sätt introvert, svårförståerlig på detaljplan och symboltyngd. Men för en person som ofta oroar sig inför döden så blir den en typ av uppvaknande. Kanske projicerar jag mina egen begynnande acceptans på en film som kan sägas ha kommit i precis rätt ögonblick, men sällan har jag upplevt något som så exakt kan sägas överensstämma med katharsis. Känslan av att luften har gått ur en samtidigt som man kan andas bättre än på mycket länge. Min mamma (som på många sätt delar min smak när det kommer till film och musik) blev också ovanligt hänförd och det visade sig även att Linn var väldigt förtjust i filmen när jag försökte tipsa henne om den igår. Som många vet är jag lite av en modern klassicist både i fråga om litterär smak och om litterär stil. Det finns en monolog av Shakespeare (en av hans mest kända) där kontentan kopplats till filmens innehåll, jag väljer dock att återge hela den fantastiska texten här:

All the world's a stage,

And all the men and women merely players:

They have their exits and their entrances;

And one man in his time plays many parts,

His acts being seven ages. At first the infant,

Mewling and puking in the nurse's arms.

And then the whining school-boy, with his satchel

And shining morning face, creeping like snail

Unwillingly to school. And then the lover,

Sighing like furnace, with a woeful ballad

Made to his mistress' eyebrow. Then a soldier,

Full of strange oaths and bearded like the pard,

Jealous in honour, sudden and quick in quarrel,

Seeking the bubble reputation

Even in the cannon's mouth. And then the justice,

In fair round belly with good capon lined,

With eyes severe and beard of formal cut,

Full of wise saws and modern instances;

And so he plays his part. The sixth age shifts

Into the lean and slipper'd pantaloon,

With spectacles on nose and pouch on side,

His youthful hose, well saved, a world too wide

For his shrunk shank; and his big manly voice,

Turning again toward childish treble, pipes

And whistles in his sound. Last scene of all,

That ends this strange eventful history,

Is second childishness and mere oblivion,

Sans teeth, sans eyes, sans taste, sans everything.


RSS 2.0