Kapitel V - Uppdatering



Jag ligger nu på sidan 47 i bokmanuset, jag vill inte lägga ut allt jag skriver här, men början av kapitel 5 tänkte jag lägga upp för allmän beskådan ^^ Det blir aldrig lika snyggt i det här formatet, så ni får enbart ta innehållet i beaktning ;P







                                                                                       V


 

 

Tidvis härjades landskapets vidsträckta fält av torra och dammtyngda vindar. Då klimatet på den spanska halvöns södra delar lämpar sig bättre för omfattande odling hade den matt persikofärgade gården byggts i ett område som från första början tycktes idealiskt; där fanns perfekt jord, det var, trots allt, relativt vindstilla och man hade nära till lokala inköpare. Under många föregående årtionden hade ängarna och de till synes sporadiskt utplacerade klungorna av träd fungerat som idealbilden av den lokala överklassens rekreationstraditioner; numera var många av familjerna utblottade, marken hade sålts vidare och landskapets funktion hade anpassats efter den rådande tidsandan. En smal grusväg löpte som ett spretigt ärr över ängarna fram mot den cypressfyllda trädgården, denna tog vid där en låg stenmur delade av bruksmarken från husets direkta omgivning. Årtalet är inte av betydelse, låt oss dock anta att industrin inte helt tagit över produktionen ännu. I hallen – nej, köket, köket är nog mer passande – hade tjänstefolket samlats för att på ett strukturerat vis gå igenom de sysslor som måste genomföras inför kvällens affärsmiddag; ett tillvägagångssätt man visste skulle falla Señor Gutierrez, kökets självutnämnde patriark, i smaken. Manolo Gutierrez var son till en spansk skräddare och en okänd italienska, därav den för tiden så ovanliga namnkombinationen; ett faktum som inte sällan frammanat raseriutbrott från Señor Gutierrez sida vid de tillfällen då någon, mot bättre vetande, dristat sig till att ta upp ämnet i den ärbare mannens närhet. Ungefär tio minuter efter att tjänstefolket samlats i köket dök Señor Gutierrez upp i den västra utgångens dörröppning. Den äldre mannen förde sig med en aristokratisk dignitet som skvallrade om att medan gårdens ägare, den amerikafödde Peter Castañeda, styrde ägorna så styrde Manolo Gutierrez huset; i mångas ögon med en joie de vivre värdig de största fascistledarna. ”Nåväl”, började en harklande Señor Gutierrez att säga där han rakryggat spatserade med de lilaspräckliga händerna knäppta bakom ryggen, ”ikväll kommer dussintalet av landsändens mest framstående personligheter att dinera i den stora matsalen”. En konstpaus följde på detta onödiga, men spänningsbyggande, uttalande och den gamle mannen fortsatte sedan med en distinkt skarpare ton. ”Señor Castañeda förväntar sig att arbetet ska utföras under minimal tystnad, detta innebär att inga glas får tappas, ingen sås får spillas samt att alla typer av skrattande, viskande och fnittrande från er kökspigor bestämt undanbedes”, han vände sig efter detta mot den nyanlände kökspojken och spände ögonen i honom, ”har alla förstått dessa spektakulärt okomplicerade förhållningsregler?”.


 

Milos skrivande avbryts plötsligt av telefonsignalen.


 

”Hallå?”, säger han och väntar på att någon ska svara, ”det är Milo”. Det flåsande ljudet på andra sidan luren avslöjar strax att det rör sig om ett av miljontals och åter miljontals oförklarligt vidriga telefonsamtal som görs av olika personer – med all säkerhet äldre män som onanerar i en gul kökshandske – runt om i världen, under alla möjliga tider, år efter år; säkerligen tills de drabbas av impotens och nöjer sig med att enbart ringa upp folk av nostalgiska skäl. Milo suckar tungt, trycker ner den röda luren och återgår till skrivandet.

 


 


Alla medlemmarna av personalen nickade samstämmigt i ett försök att undvika en oratorisk anstormning från den gamle mannens sida. Man hade numera vant sig vid alla uttryck av megalomani samt de tendenser till stigmatisering som förknippades med den åldrige föreståndaren. Bristen på frågor, förslag samt avsaknaden av allmänt näsvisa kommentarer från den vackra, men – i Señor Gutierrez ögon – missklädsamt frispråkiga, kokerskan Emelinas sida tycktes ha föredragen effekt och Señor Gutierrez begav sig av mot husets övre delar för att vidare diskutera kvällens upplägg med den nyligen anlände Peter Castañeda.


Kommentarer
Postat av: Sébastien

oj, vadan detta, haha! jag har ju (som du vet) ej hunnit korrläsa ännu (fucking jävla skolarbete hela tiden) men miljön var väldigt annorlunda här... är det samma bok som förut eller den nya avokado-boken? :-)

2009-12-26 @ 23:08:59
URL: http://popstitute.blogg.se/
Postat av: Alex

Både och faktiskt, men det blir tydligare i kombination med de andra kapitlen.

2009-12-26 @ 23:13:20
URL: http://dynadin.blogg.se/
Postat av: Alex

Du ska få ett nytt manus btw, har lagt till och skrivit om rätt mycket.

2009-12-26 @ 23:14:05
URL: http://dynadin.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0