För säkerhets skull.

Nu lägger jag upp den strukturerade delen av manuset. Den som läser får gärna komma med feedback gällande stavning och grammatik, men jag lägger den framförallt här som en säkerhetsåtgärd. Det andra kapitlet ska bli äckligt långt, så det ni ser här är bara det jag är nöjd med än så länge. Har rationaliserat bort stycken som kändes på tok för introverta och minst två av styckena i texten nedan är inte färdiga. Än så länge syns bara den episodiska strukturen jag tänkt mig till inledningen, men jag jobbar med en essäliknande del samt idén om vart en möjlig komposition ska passa in. Strukturen är det som är allra viktigast för mig just nu.

 

 


                                                                

 

 


                                                                    Natträdgården






                                                                       Prolog





Tiden. Känslan av ett fuktigt blad mellan fingrarna ger en tillfredställande, om än flyktig, lindring. Månen presenterar sig genom grenverket med ett lakoniskt leende. Många mysterier står i relation till månen, en esoterisk sanning som ter sig mindre absurd ju längre jag iakttar den. Skandinavisk naturromantik formad till ett klot av blek massa som stjäl strålkastarljuset från solen, men ändå känner sig var människa liten i sällskapet. Liten är vad jag känner mig just nu, är det därför jag läser in sådana kvaliteter i allt runtomkring mig? Månen anses död, men lever vidare; jorden är bara ogräset i ett intergalatiskt gravfält och varelserna som befolkar den speglar insekterna på våra egna. Det är en cynisk tanke och skänker föga hopp åt ett trasigt medvetande, men i skuggan av mitt eget liv är det svårt att inte mana fram filosofiska manifest. Den vitala känsla naturen inger till trots så genomsyras jag av rymdens oändliga tomhet, som om Gud slitit ut min själ och ersatt den med en dikt av Edith Södergran. Jag har aldrig träffat en gud och jag tror inte att någon av dem gör hembesök, jag har själv övergivit nuet till förmån för framtiden. En droppe riktar min uppmärksamhet mot löven, anonyma i nattens mörker och nu husvärdar åt en fågel. För sakens skull säger vi att det är en kråka som lyfter i samma sekund som jag uppmärksammar den. Jag tror inte att vi kommer mötas igen, men under någon sekund var du en del av mitt liv och jag av ditt. Farväl.

 

                                                                                •·

 

Med kaffets hjälp bearbetas sida efter sida, rummets distraktioner marginaliseras för att kväsa jagets behov. Avkopplande läsning har blivit en lyx man kan unna sig först vid pensionsåldern då det är synen som tappar fokus, inte hjärnan. En strid ström av ord kommer mot mig, jag simmar genom dem bara för att upptäcka att endast ett fåtal har fastnat. Trycket mot ögongloberna ökar samtidigt som ett svagt dunkande introducerar sig. Det ena ordet är långt; det andra är kort. Meningsbyggnaden ska skapa ett sammanhang, men allt jag ser är ord som staplas ovanpå varandra. Två sidor försvinner i rask takt; tre sidor försvinner ännu fortare. Efter femton minuter kommer jag på mig själv med att tänka på annat. Jag riktar blicken mot den föregående sidan i boken utan att känna igen en enda mening. Telefonen ringer.


 

                                                                                I



Lukas placerar en Camel mot läpparna, suger in kinderna och väntar ett par sekunder innan röken sipprar ut. "Har du ringt Elin idag?" frågar han utan att se på Milo. "Nej", svarar Milo och kastar en sten i vattnet, "men hon skrev att vi skulle vara där runt halv nio". Ingen av dem säger något mer utan blickar istället ut över den grå hinna som speglar sig i vattnet. Lukas nickar sakta och bägge drar jackorna tätare kring sig då vinden krusar vattenytan. Med ansiktet vinklat uppåt andas han en sista rökstrimma för att sedan släppa stumpen i sjön. "Ska vi röra på oss?".

...

Vardagsrummets festligheter eskalerar samtidigt som Milo står, med ryggen mot kylskåpsdörren, och smuttar på sin Baron Trenck. Med ett tonlöst uttryck ser han in i vardagsrumsdörren. Den är stängd. Kakofonin av röster är svår att uttyda men Lukas gälla stämma hörs med jämna mellanrum; alltid i centrum. Milo ställer ned den halvtomma flaskan och sätter sig på diskbänken samtidigt som dörren öppnas. "Kom ut och dansa!". Lukas smäller igen dörren efter sig, springer fram och hoppar upp bredvid Milo. Han är full. Milo drar händerna genom håret och vänder ansiktet mot honom, "Jag behöver varva ner lite, kommer ut och dansar senare". Han vrider kroppen så att den nästan glider av diskbänken och öppnar kylskåpet varpå Lukas sliter honom till sig och borrar in näsan i Milos nacke. "Måste du vara så tråkig?", mumlar han, "kom och dansa med mig.". Med en lätt suck frigör sig Milo från Lukas grepp och rör sig mot köksbordet. "Jag gillar inte musiken", säger han och sätter sig. Med ett skutt hamnar Lukas mitt på golvet och faller teatraliskt på knä, "Ack, Milo Stenhammar uppskattar inte musiken!". Han tar sig klumpigt fram mot bordet, fattar Milos ansikte och ser honom rätt in i ögonen; "Sup dig full då!".

Neonljus, gatlampor och bilar skingrar det kvardröjande mörkret. Milo rör sig bort från tunnelbanan mot den hållplats där nattbussen i samma ögonblick stannar till. Han sätter sig framför den sista utgången; där han brukar sitta. Det högra benet placeras ovanpå det vänstra, kroppen roteras och han ser vattnet försvinna i accelereringsprocessen. Milo rotar runt i tygkassen och tar fram sin intrasslade iPod. Den ena hörluren är trasig och skär in öronbrosket. Personen som iakttar honom från andra sidan gången är inte den han mötte i spegeln sju timmar tidigare. Två unga tjejer fnissar när det avspeglade ansiktet vrids i alla möjliga vinklar. "Dra åt helvete", tänker Milo och fortsätter betrakta reflektionen i glaset. Den långa luggen är fortfarande svettig och klistrar sig fast längs det vänstra käkpartiet; löpandes ner till den stubbförsedda hakan. Pupillerna är stora och svarta, inte längre den ljusblå färg han är van vid. Milo suckar och lutar sig tillbaka. Bussen rör sig nu fort längs vägen, då och då stannar den till och släpper av passagerare. Ingen stiger på. Ytterligare fem minuter senare kliver en grupp män ombord. Märkta av kvällens festligheter sprider de successivt ut sig mellan barnvagnsområdet och den mellersta utgångens platser. Alla tycks vara runt tjugofyra år eller äldre. Skratten och de höga rösterna skingrar musiken då Milo försiktigt riktar fokus mot två av männen vid barnvagnsplatserna. Bägge är blonda, har halvlångt hår och ser ut att vara av medellängd. Den ene mannen är blek och sover med huvudet vilande mot sin väns axel. Då Milo tittar upp möter hans ögon den andre mannens varpå han snabbt vänder bort blicken. Den sovande mannen stönar och glider ytterligare några centimeter längre ned på sätet. Hans vän släpper dock inte Milo med blicken. Milo ser bort och iakttar istället det förbirusande landskapet. Skratten dämpas, tystnaden sprider sig och Bob Dylan skanderar återigen ostört. Milo väntar en stund och vänder sedan ansiktet mot bussens mittparti. Männen är borta, alla förutom den blonda mannen som fortfarande iakttar honom; benen numera placerade där hans vän befann sig för en minut sedan. Milo höjer volymen, glider ner en bit på sätet och sluter ögonen. Det börjar regna ute. Inte fuktigt, tätt sommarregn utan sprejliknande isbitar; morgonregn som inte tycks acceptera att våren är över. Milo stiger tio minuter senare av bussen, drar huvan över håret och korsar armarna i ett försök att stänga ute kroppens oväntade nedkylning. Huttrande närmar han sig vägen som leder upp mot den egna lägenheten, snubblar när väglaget försämras men fortsätter trots detta obehindrat. Solen skulle egentligen ha varit uppe nu, men morgonens dunkel frammanar en känsla av generell tidsparadox. Ologiskt. En taxi kör förbi, saktar in lite, men fortsätter då Milo drar huvan tätare kring sig. Framför sig ser han den gula stenfasaden, de mörka fönstren och trapphusets blinkande lampa. "Ska den någonsin bli lagad?", säger han tyst för sig själv och slår in koden. Efter några våningar avtar den skräckfilmsliknande känslan i takt med att det fluktuerande ljuset från bottenvåningens trasiga glödlampa försvinner i en uppåtgående spiral. Trött torkar han dropparna ur ansiktet och låser upp dörren. Hemma

...

Liter efter liter av hett vatten strömmar längs Lukas kropp. Med noggrant stängda ögon löddrar han in sig med schampo, balsam och två sorters krämer; morgonens trötthet rinner av honom i samma ögonblick händerna förs genom tusentals mikrometer brun massa. Hårsäckarnas andning tycks accelerera i takt med händernas alltmer frenetiska masserande av skalpen. Lukas kroppsbehåring, framförallt koncentrerad till området från ljumskarna och ner till anklarna, lägger sig svart utmed huden. Då kroppen antar en rosig ton stiger han ut ur duschen, stänger av strålen och ställer sig framför spegeln; händerna utmed sidorna och håret blött mot pannan. Minuterna går då han iakttar sig själv, drar en kam genom håret och smörjer in ansiktet. Han struntar i att raka sig och fäster handuken runt midjan då dörrklockan ringer. En snabb titt för att försäkra sig om att han ser bra ut, sedan rör han sig mot dörren. "Hej, kom in", han skjuter upp dörren och går in till köket, "vill du ha te?". Milo hänger av sig jackan, går och sätter sig vid bordet och tittar på Lukas. Lukas vänder sig om för att möta hans blick. "Jag frågade om du vill ha te?". "Nej tack, jag drack kaffe från 7-Eleven innan jag kom hit", han lägger upp ena foten på bordet och lutar sig försiktigt bakåt, "men jag skulle gärna äta något". Lukas öppnar skafferiet och tar fram ett öppnat paket. "Jag har bara Digestive". Han sprider ut de trasiga kexen över ett blågrönt fat och sträcker sedan fram dem mot Milo. "Snälla du, lägg inte upp fötterna på bordet".

"Jag tar den här rundan!". Yrsa gör en piruett på vänster fot och beger sig mot baren. Lukas och Milo tittar på då hon, till synes omedveten om de blickar som följer hennes framfart, armbågar sig genom grupper bestående av måttligt berusade gäster. "Hon måste lära sig att manövrera genom folkmassor", säger Lukas, drar ett halsbloss och räcker cigaretten till Milo. "Tack", Milo suger oengagerat i sig lite rök och lämnar tillbaka stumpen, "du måste ju dock erkänna att hennes metod är ganska effektiv?". Han hostar till och torkar en tår ur vänstra ögat. "Det är ju inget sätt man skaffar sig vänner på", säger han samtidigt som Lukas tar upp ännu en cigarett, "men kanske ett ligg?".

....


Milo väcks av att telefonen ringer. I ungefär tio sekunder kisar han mot det blå ljuset, vänder sig sedan om och drar täcket över huvudet. Telefonen fortsätter att ringa. Efter en liten stund slutar signalen ljuda varpå muskelspänningarna runt ögonlocken avtar. Det är mörkt ute och hans kropp känner fortfarande efterverkningarna från gårdagen. Sekunderna går innan telefonen börjar ringa igen, den här gången tycks ljudet trots täckets dämpande effekt tränga fram desto skarpare. Med en suck slänger han av sig sängkläderna och stegar naken mot bordet, golvets kyla en skarp kontrast mot de dubbla dunbolstren. Han greppar efter telefonen och trycker på knappen. "Hallå?" Han väntar en sekund eller två men får inget svar, den andra sidan av luren är märkligt tyst. "Hallå, vem är det?" Han för displayen närmare ögonen för att bättre se siffrorna. Där finns bara en bakgrundsbild. "Helvete", mumlar han och tar på sig glasögonen han aldrig använder. Två signaler går då han ringer upp Yrsas nummer. "Hallå?" Yrsas röst är trött och hon är tydligen inte medveten om att det är Milo. "Hej, det är jag", säger han och fortsätter, "om du tittade på displayen när någon ringer skulle du slippa ställa den frågan". Han väntar sig hennes sedvanliga svar om att han själv gör precis samma sak, men hon är lika märkligt tyst som telefonen var för någon minut sedan. "Hallå, är du kvar?". Det hörs en suck på andra sidan linjen. "Milo, Lukas är död".


 

                                                                               II


 

Detaljseendet tycks omprioritera i takt med att vi blir äldre. Som barn gladdes jag omåttligt åt det lilla i vardagen, en karakterisering som med största sannolikhet stämmer in på de flesta av oss innan vi når puberteten. Barn är socialt och biologiskt berövade alla möjligheter till vedertagen kunskap, istället litar vi till att våra intryck transformeras till en värld som utan större problem kan införlivas med våra behov; som äldre känns dock varje minne av den världen alltmer främmande. Då skolan började ägde jag redan en stor fascination för skogen två kilometer norr om vårt hus. Marken där den bredde ut sig utgjordes av en relativt hög kulle vars östra sluttning smidigt övergick i en nedåtgående rundning. Sänkan som därmed bildades inneslöts av en eklektisk blandning storvuxna träd; i praktiken innebar detta att marken sällan var grön samt att ljuset trängde sig in genom spridda öppningar i lövverket. "Nej, nej", sade pappa samtidigt som han klumpigt rev ner den småblommiga tapeten, "du får inte springa runt i skogen ensam". Numera vet jag att varje sådan uppmaning inte skulle lett till några större konsekvenser om jag avslöjats, min fostran konstituerades nämligen i huvudsak av slapphänt pedagogik då pappa oftast var för upptagen med att jaga sina egna drömmar för att kunna stjäla mina. Varje dag efter skolan begav jag mig mot skogen. Tiden jag spenderade under träden varierade beroende på pappas arbetstider, men jag lyckades alltid hitta saker att göra tills besöken så småningom utvecklades till ritual. Bland massorna som samlades på marken skapade jag ett eget mikrokosmos. Jag levde mig in i fantasin och lät den utvecklas till tanken på skogen som en superorganism där varelser bestående av bark, dimma och löv levde i symbios med omgivningen. Varelserna visade sig tyvärr aldrig annat än i min drömmar. Jag föreställde mig att de samlades under ljuset av en återkommande mångård, något jag dock aldrig fick chansen att undersöka eftersom att pappas rum låg intill mitt eget. Min första vän hette Pontus, han föredrog att krossa snäckorna som levde i skogen. Vi gick aldrig dit igen.


Jag träffade Lukas det året vi båda skulle fylla femton. Jag hade bestämt mig för att lämna min gamla skola för att istället spendera sista året innan gymnasiet på en centralt belägen plats. Klassen var generellt mer tillmötesgående än vad personerna på min förra skola varit och det kändes som om jag hittat hem. Jag lade märke till Lukas redan under den första veckan, vi gick inte i samma klass och han verkade sällan närvara vid några av sina lektioner, dock höll han ofta till vid musiksalarna, nästan uteslutande klädd i vit skjorta med en svart pullover; jeansen kunde dock variera. Han var längre än mig, faktiskt längre än de flesta eleverna på skolan och det var sällan man såg honom utan ett par överdimensionerade hörlurar. Hans ansikte var långt, smalt, blekt och öppet – prytt av en mellanbrun, kanske till och med cendréfärgad, skäggstubb. Vi talade inte alls under den första månaden på skolan, men en gång lyckades jag höra lite av musiken han lyssnade på. Klassiskt. Jag kände inte alls igen kompositionen då klassisk musik låg långt ifrån vad jag normalt lyssnade på. Concerto, aria, kontratenor och libretto, jag kände till delar av terminologin men inte den sammankopplade innebörden. Lukas var dock långt ifrån någon Shen Kuo eller Goethe då han huvudsakligen verkade intressera sig för musik och historia, ett antagande jag baserat på det faktum att det var de enda lektionstillfällen jag sett honom gå på. Dagarna fortsatte utan att jag, trots min nyfikenhet, tog kontakt med honom. Jag träffade Yrsa under samma årskurs. Vi var klasskamrater och fann varandra under en katastrofal laboration; grodor om jag inte minns fel. Yrsa var lugnare då. Hon talade gärna om hockey, Shakespeare och keramik. Vid samma tidpunkt var jag själv förtjust i Agatha Christies belgiske detektiv. Det hände ofta att jag elegant tvinnade min imaginära mustasch för att i samma sekund lyfta blicken mot klassrummets lysrör. (Lägg in kort dialog från Agatha Christie-bok). Mordgåtorna var spännande, men det var Hercule Poirots persona som verkligen fascinerade mig. All tillstymmelse till skäggväxt uteblev tyvärr till mitt sista skolår, men då hade min tvinningsfetisch sedan länge ersatts av mer exotiska besattheter.


Åter till Lukas. 


Han befann sig alltid i bakgrunden. Tyst, ofta med ett leende på läpparna. En gång placerades hans slitna converse utanför dörren till båset jag ockuperade. Då jag spolat och öppnat dörren upptäckte jag att en lång kö bildats varpå jag log ursäktande mot honom. Lukas replikerade som vanligt med ett snett leende vilket i efterhand fick mig att våndas över att jag måste framstått som en järnvägskorsning; Mina två lägen bestod nämligen, passande nog, enbart av stängd och vidöppen vilket innebar att jag så ofta som möjligt höll på mig – kanske inte särskilt underligt när rårivna morötter utgör ens värsta fiende; för att inte tala om Bostongurkan.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0