Viktig vecka.

Jag mår bättre nu efter 2 dagars sjukdom (inte svininfluensan), dags att börja gå på lektionerna igen alltså.

Den här veckan är en viktig vecka för mig. Jag har äntligen övertalat mig själv att börja få behandling för mina ätstörningsrelaterade problem och min ångest, den lyckliga behandlingscentralen kallas Kognitiva Akademin och är belägen på Hantverkargatan i Stockholm. Priset är ganska högt (1100 kr för 50 minuter) men jag har via ett flertal källor fått bra feedback på deras verksamhet. Jag vågar inte hoppas, men om allt går väl så kanske jag kan ta tag i mitt akademiska och romantiska liv på ett sätt som inte varit möjligt på ett flertal år. Min förhoppning är att jag kan lära mig att uppskatta livet för vad det är istället för att oroa mig för hur jag ser ut hela tiden. Att bara kunna gå och handla utan att planera det redan dagen innan, att inte stöta bort alla möjligheter till ett förhållande......att bara kunna gå till biblioteket utan att behöva klä upp mig. Det jag mest ser fram emot att bli av med är mitt stressrelaterade spegeltittande.

Nåväl.

Snart är det höst, bara det får mig att känna att jag kan leva livet igen.

Fullproppad vecka!

Den här veckan händer det mycket! Frida beger sig ner till Lund igen och det verkar som om att vi ska ha något slags avskedstjotafläng för hennes på onsdag kväll (om jag minns rätt). Har precis börjat mina föreläsningar på filmvetenskap, som jag trodde så är jag redan irriterad på att gå en A-kurs igen. Varje gång någon ställer en fråga som jag tycker är självklar så får jag lust att skrika på dem, men jag ska försöka sätta mig in i situationen att aldrig ha läst vid universitetet förr. Jag har ju faktiskt varit där en gång i tiden.

Veckans mest spännande händelse kommer onekligen att vara Ulrika Minami Wärmlings vernissage på onsdag. Ulrika Minami Wärmling sysslar med gothinspirerad konst (väldigt romantiskt färgad) och ligger nog egentligen ganska långt från mina egna preferenser. Dock ska man aldrig säga något innan man upplevt konsten i sitt nakna tillstånd/sett den med egna ögon. Det jag än så länge kan säga är att hennes textilier i bilderna ser ut att vara skickligt utförda (Manet?) medan gothkulturens (men även romantikens) stereotypt idealiserade anletsdrag (som mycket väl märks i hennes konst) inte riktigt är min kopp te. Att 1800-talets romatiska och (paradoxalt nog) realistiska måleri utgör grundstenar för hennes estetik tycker jag är uppenbart. Bilderna konnoterar den borgerliga klassens realistiska familjeporträtt och det byronska dandyporträttet.  Det som gör att blir extra intressant är det faktum att mina kära vänner Johan och Sébastien inte mindre än TRE gånger agerat motiv för hennes pensel! Att jag är avundsjuk är bara förnamnet, min dröm har alltid varit att någon ska vilja måla av MIG. Tyvärr är jag nog inte lika estetiskt tilltalande/spännande som personerna i bilderna.








Haha! You bitch!



Ingmar Bergman var så jävla skön ibland! Hittade en intervju där han sågar flera stora regissörer på sitt eget narcissistiska vis ^^

Ingmar Bergman: Film Critic

Excerpt from an interview in the Swedish daily - Sydsvenska Dagbladet


During an interview for the Swedish paper Bergman is asked his opinion on other film directors. He replies with his usual brutal honesty.


On Orson Welles:
Bergman: For me he's just a hoax. It's empty. It's not interesting. It's dead. Citizen Kane, which I have a copy of - is all the critics' darling, always at the top of every poll taken, but I think it's a total bore. Above all, the performances are worthless. The amount of respect that movie's got is absolutely unbelievable.


Question: How about The Magnificent Ambersons?

Bergman: Nah. Also terribly boring. And I've never liked Welles as an actor, because he's not really an actor. In Hollywood you have two categories, you talk about actors and personalities. Welles was an enormous personality, but when he plays Othello, everything goes down the drain, you see, that's when he's croaks. In my eyes he's an infinitely overrated filmmaker.


On Michelangelo Antonioni:
Bergman: He's done two masterpieces, you don't have to bother with the rest. One is Blow-Up, which I've seen many times, and the other is La Notte, also a wonderful film, although that's mostly because of the young Jeanne Moreau. In my collection I have a copy of Il Grido, and damn what a boring movie it is. So devilishly sad, I mean. You know, Antonioni never really learned the trade. He concentrated on single images, never realising that film is a rhythmic flow of images, a movement. Sure, there are brilliant moments in his films. But I don't feel anything for L'Avventura, for example. Only indifference. I never understood why Antonioni was so incredibly applauded. And I thought his muse Monica Vitti was a terrible actress.


On Federico Fellini:
Bergman: We were supposed to collaborate once, and along with Kurosawa make one love story each for a movie produced by Dino de Laurentiis. I flew down to Rome with my script and spent a lot of time with Fellini while we waited for Kurosawa, who finally couldn't leave Japan because of his health, so the project went belly-up. Fellini was about to finish Satyricon. I spent a lot of time in the studio and saw him work. I loved him both as a director and as a person, and I still watch his movies, like La Strada and that childhood rememberance - what's that called again?


The interviewer admits that he has also seen the movie several times, but just now the title slips his mind. Bergman laughs delightedly.


Bergman: Great that you're also a bit senile! That pleases me.


Later the same day, several hours after the interview, the phone rings:
It's Bergman. 'AMARCORD!', he shouts.


On Francois Truffaut:
Bergman: I liked Truffaut a lot, I've felt a lot of admiration for his way to address the audience, and his storytelling. La nuit américaine is adorable, and another film I like to see is L'enfant sauvage, with its fine humanism.


On Jean-Luc Godard:
Bergman: I've never gotten anything out of his movies. They have felt constructed, faux intellectual and completely dead. Cinematographically uninteresting and infinitely boring. Godard is a fucking bore. He's made his films for the critics. One of the movies, Masculin, féminin, was shot here in Sweden. It was mindnumbingly boring.


On Andrei Tarkovsky:
Late one evening in 1971, Bergman and his friend and director Kjell Grede by pure coincidence stumbled upon a copy of Andrej Rubljov in a screening room at Svensk Filmindustri. They saw it without any subtitles. He ranks it to be one of his most startling and unforgettable movie experiences ever.


On modern American cinema:
Bergman: Among today's directors I'm of course impressed by Steven Spielberg and Scorsese, and Coppola, even if he seems to have ceased making films, and Steven Soderbergh - they all have something to say, they're passionate, they have an idealistic attitude to the filmmaking process. Soderbergh's Traffic is amazing. Another couple of fine examples of the strength of American cinema are American Beauty and Magnolia.


......

Scarlett Hellewell (som jag skrev lite om i ett inlägg nedan) har blivit attackerad av två pojkar (7 och 10 år gamla) som misshandlat henne och försökt tända eld på henne med spritbaserad deo och tändare. Såg det precis då jag läste The Guardian.

......

Vad är det för fel på folk? Hon är 5 år, nästan blind och full med tumörer!

Möbler i natten!

Jag har suttit uppe hela natten för att ha normal dygnsrytm då föreläsningarna börjar imorgon (vaknade ju 17.40 igår). Jag har bl.a. sett på 30-talsfilm, ätit godis och kollat på asiatiska möbler ^^

Jag är ju lite av en minimalistisk maximalist när det kommer till möbler. Det ska vara rent och sparmsmakat med deatljer som står ut. Japanskt och kinesiskt möbelsnickeri har, tillsammans med skandinaviskt, alltid varit lockande för mig. Möblerna som följer är från Blå Lotus, ett företag som  specialiserar sig på produktion av möbler enligt östasiatisk tradition samt köper in nya och antika möbler från framförallt Kina. Jag skulle inte nödvändigtvis vilja ha allt hemma (mitt hem är för skandinaviskt inrett för att meritera motiv som exempelvis gröna papegojor) men möblerna är fantastiska hantverk!

Antikt altarbord (från Shanxiprovinsen, slutet av 1800-talet. ) Pris: 14900 kr



Gansu skänk (Gansuprovinsen) Pris: 5900



Antikt altarbord ( från Shanxiprovinsen) Pris: 3600



Lackat skåp (från Shanxiprovinsen) Pris: 9000 kr



Brudskåp - Pris: 16000



Röd skänk (Shanxiprovinsen) Pris: 8900


Nu var jag rolig!


?



Innan jag skrev prosa skrev jag poesi. Jag började faktiskt skriva dikter så tidigt som för 16 år sedan, då jag också tävlade med dem. Tillsammans med ett par lärare så fick vi till en poesitävling som återkom nästan varje vecka i lågstadiet och det är väl huvudsakligen med poesi jag haft mina litterära framgångar (även om jag vunnit två novelltävlingar för länge sedan). Numera så försöker jag införliva poesin i mitt skrivande snarare än att skriva renodlad sådan. När jag jämför min renodlade poesi med min poetiska prosa som jag skriver numera så inser jag att poesin har varit ett hinder och en väg på en och samma gång. Jag skrev en kort (huvudsakligen lyrisk) passage som ska passas in som ett kort mellanspel i första tredjedelen av Natträdgården, efter en central händelse. Det fick mig att inse vilken skillnad i uttryck mitt skrivande har nu jämfört med då (på gott och ont). Från mer klassiskt estetisk och avskalat till mer koncentrerad prosa med en mix av klassisk diktning och vetenskapliga termer. Jag tror jag föredrar mitt skrivande som det ser ut nu, men jag vet ju inte vad folk i allmänhet (förhoppningsvis) kommer att uppskatta.

Poesi:

Dimkaskader sköljer taket, kolorit av morgonljus,


dyningar i luftens täta


våg som målar pannan grå.


Dimkaskaden sköljer staden,


vit i synen; grå i sanning.


Barrträdsskogen sträcker sig,


skuggar kyrkans smäckra lov.


Prosa:


Ser honom i fönstret, raklång i gräset; köttet virvlandes ut i fingerspetsarna.
Rosslingar formar oartikulerade vokaler, sammanfogade av röstläget.
Monotona upprepningar stör vilan, men jag vill inte drömma.
Sinnena spelar medvetandet ett spratt, definitionen av jordbunden separerad från min självbild.
Stjärnornas liljekonvaljfält riktar sina ljusstrålar, gnistrandes i oändlighet.


Fezzt!




En sjukt lyckad lördag/söndag måste jag ändå tillstå. Dans, sprit, sång, foton, mat och annat skoj i en kombination som bäst beskrivs som raunchy. Skabbigt med Mconalds på vägen hem, but I liked it! Gick och lade mig när jag kom hem, vaknade 23.49....nu tänkte jag lägga mig igen. Det blir många timmar i sömnens rike helt enkelt. Synd att jag inte orkade, hade möjlighet eller lust att åka och träffa Viola och fira Gilberts födelsedag.....men jag får ta det en annan dag.

Kvällen cementerade ju dessutom vad jag redan visste, att Linn är den bästa vännen någon kan ha. Truly my dear.

.......

Jag städar och vädrar min lägenhet imorgon. Typ.

Jag måste ge mig själv lite psykbryts-credd.




Jag råkade hamna i en irriterande diskussion på qruiser forum. De påståenden som fick mig att reagera var följande (i en diskussion om Judith Butler):

1. Butler är svårläst

2. Humaniora är ingen vetenskap

Bägge, men framförallt nummer 2, gav mig fokuserad psykbrytskraft så att jag (efter flera ilskna inlägg från min sida) mellan 12.43 och 12.56 skrev följande grupp sammanlänkade inlägg (sammansatta till 1 för trevnads skull):

Sen kanske man inte bör ge sig på teoretiker där man inte äger förkunskaper för att egentligen förstå henne. Det är som att jag i nuläget skulle läsa avancerad rejuvinationsteori (där jag har grundkunskaper) och klaga på att jag inte förstår något. Jag skulle kunna påstå att det hjälpte mig att ha tagit del av de teorietiker som förebådade Butler, men å andra sidan så var det bara jag och en person till i min klass på 35 som ens förstod henne.

I vanliga fall så är jag för språkminimalism i forskning. Men Butlers problemställning är så invecklad att jag kan förstå hennes bruk av multidimensionella begreppsbildningar. Framförallt så måste man förstå att hennes formuleringar utgör ett mikrokosmos i sig själva. Orden får sin mening genom att relatera till en ordkedja i själva manuset, den till synes så "svåra" texten är egentligen bara en referens och associationskedja som relaterar till allt som skrivits innan valt stycke eller efter detta. Det är vad jag menar med språkmaximalism, alla viktiga passager laddas av den kedjan.

........

Att säga att humaniora inte är en vetenskap är ju så urbota korkat (och det är ett ord jag inte gärna använder). Det visar bara att man inte förstår det vetenskapliga maskineriet. Det är många samhällsnyttiga upptäckter som sker på interdisciplinär väg och hur tror ni att ert skolsystem, nöjessektor etc. skulle fungera utan humanistisk forskning?. Men om vi ska vara hårdra så skulle vi ju kunna hävda att allt vi gör egentligen är ganska värdelöst. Vad spelar alla teorier egentligen för roll då universum imploderar? Såna inlägg är bara ett sätt för människor att projicera komplex och dominanstankar på andra människor.


Det är så tacksamt att kritisera med facit i hand, men hur enkelt är det att skapa något med substans? Varje vetenskaplig gärning kan ses som den byggsten som läggs på ett paradigm, när huset sedan rasar betyder detta att ett nytt paradigm skapats istället för det äldre. En verkningsbar teori kan lika gärna fungera som motpol till nyare forskning och därmed stimulera till forskning för att kullkasta det dominerande paradigmet. Hur tror ni att den vetenskapliga utvecklingen skulle sett ut utan Aristoteliska teorier?


Där har vi ett exempel på teoribildning från en man som arbetar tvärvetenskapligt mellan humaniora och naturämnen och på så vis revolutionerat vetenskapsteorin: Thomas S Kuhn.



Vad man än tycker om Butler så har det funnits basis för att beaktta hennes teorier. Att skapa en teori som är vetenskapligt gångbar (inom ramarna för rådande paradigm) är i sig någit man ska beundras för, inte hånas. Hur skulle det se ut om jag gick tillbaka och hånade vetenskapsmän som arbetade under andra föutsättningar och med andra rådande paradigm låt oss säga....300 år tillbaka i tiden? Det är inte bara anakronistisk, det är också ett exempel på att man inte förstår vikten av väl underbyggd kontextualisering. Möjligheten att kontextualisera ekonomiska principer, naturvetenskapliga, psykologiska etc. skulle inte existera utan humanistisk forskning. Jag har en gång kallat humaniora den bro som knyter de andra ormådena samman, jag tycker att det är en bra beskrivning. Humaniora ökar förståelsen och utgör en kommunikativ del av forskningsvärlden. Genom kulturen förstår vi de samband som skapat den värld vi lever i, detta gäller allt från litteratur och idéhistoria till film, konst och teater. Jag ska inte ens behöva nämna vilken roll forskning i samtidens kultur spelar för vå förståelse av etnicitet, subkulturer etc. Vem ska föra fram sådana perspektiv när alla andra är upptagna med modeller och teorier som kräver att man stänger alla andra intryck ute?

Varför får jag kraft att arguementera på det sättet men samtidigt så orkar jag inte skriva med jämna mellanrum på mina uppsatser?

Tweenigt!

Som en uppföljare till min och Sébastiens diskussion samt den jag hade med Linn och Frida igår så tänker jag härmed publicera en kortare lista på heta musiker/skådespelare/whatever som moi finner extremt attraktiva (på ett sånt där primalt, köttsligt vis). Detta är vilka jag kommit på än så länge:

Pelle Almqvist



Hugh Dancy



Matthew Gray Gubler


 
Pascal Greggory



Ian McKellen



Sam Riley



Brad Walsh


HAHAHAHA! OMG!

Ok, när min dator kraschade innan jag flyttade från min förra lägenhet så trodde jag att alla foton jag lagrat på den försvann. Idag har jag dock hittat ett gammalt album som låg gömt i en mapp filer från ett usb-minne!

Om jag hittat dem i våras hade jag aldrig lagt upp dem, men nu skäms jag inte LIKA mycket ^^ Jag tyckte det var lite skoj att gräva fram dem igen. (Bilderna är mellan 1,5 och 3 år gamla, vilket förklarar varför jag ser så ung ut). 3 stycken får räcka.

(Taget när jag målade i förra lägenheten - mängden brösthår skvallrar väl om hur gammalt det är)



(I en äcklig klädkammare, inte svarthårig och min "normala" frisyr - visst ser jag glad ut?)



(Julafton med min lillasyster Lollo)





Svensk musik

Jag är väldigt keen på den svenska musikscenen just nu. Jag vet inte vad som hänt, för ett par år sedan så fanns det bara ett fåtal representanter för musiken i Sverige som jag uppskattade. Men i takt med att myspace lyckats föra fram talanger som ligger utanför musikbranschens konformistiska ideal så har ett antal förmågor lyckats göra sina röster hörda. Ni har nog hört om dem förr, några har varit kända ganska länge....men jag ville bara samla dem på ett ställe. Det tycks finnas en ny generation artister i Sverige vars musik anknyter till allt från soul, rock, electronica, jazz, pop, world music och r'n'b. I like it! 

Jaqee



Lykke Li



Moto Boy


Julie Venus (Ja, jag tjatar...but I like them!)



Movits



The Imaginarium of Doctor Parnassus

Terry Gilliam och jag har ett speciellt förhållande. Jag tycker att han kan vara helt fantastisk (12 Monkeys) men också att hans idéer kan falla platt. The Imaginarium of Doctor Parnassus skryter med en ganska så fantastisk skådespelarensemble i form av Christopher Plummer, Tom Waits, Heath Ledger, Johnny Depp, Jude Law, Colin Farrell och Lily Cole (den kända fotomodellen). Trots att jag är spänd på att se den så skvallrar trailern om att det kan bli overkill, potentiellt ojämnt eller helt fantastiskt. Jag tror på sevärd overkill som dock inte når upp till en fantastisk nivå. Vad tror ni? (Bilden är klickbar!)



Ja, jag vet!

Det är en snyftartikel. En sådan som kvällstidningarna månglar ut för att folk ska ha något att gråta över, men den här gången blev jag faktiskt illa berörd. När det gäller en sådan liten sak som en resa till kusten (i hennes eget land) så känns det inte så hagalet/spekulativt när föräldrarna går ut och söker hjälp. Jag menar, hur mycket kan en sådan resa kosta?



"Hon har förlorat synen på höger öga.

Hjärntumören håller nu snabbt på att göra fyraåriga Scarlett Hellewell helt blind.

Hennes sista önskan innan det händer kan tyckas enkel:

- Jag vill leka på en solig strand och plaska i havet.

Nu säljer hennes syskon sina leksaker på nätet för att få ihop till en semester vid havet.

Vill ha 31 kr för vovve

De bjuder ut sina teddybjörnar, cyklar, en gokart, rugbybollar och pennskrin, skriver brittiska Metro. Och Scarlett gör likadant.

- Jag säljer min kaninväska och hoppas få ett pund (13 kronor) för den, och min mjukisvovve som min lärare gav mig. Jag vill få ihop 2.60 pund (31 kronor) för honom, säger hon.

Fyraåringen från Greetland, i västra Yorkshire, föddes med neurofibromatos, som normalt ligger latent långt in i vuxenlivet.

Hörseln försvinner

Sjukdomen orsakar tumörer i hela kroppen. Den som växer i Scarletts hjärna har förutom påverkat hennes syn också gjort att hon växer onormalt fort och är stor som en åttaåring.

Hon genomgår cellgiftsbehandling. Enligt People riskerar Scarlett också att förlora hörseln inom en snar framtid."



UPPDATERING:

Scarlett har tydligen fått sin semester (men svenska tidningar är efter). Familjen fick även ett telefonsamtal från en privatperson som bjöd dem på en semester i dennes hus i Florida, så nu ska hon på en längre semester. Jag tyckte faktiskt att det var väldigt fint.


Chillon

I väntan på at tmitt hår ska torka så tittar jag på en dokumentär om det Schweiziska slottet Chillon (Château de Chillon) beläget vid Genèvesjön med delar som i historiska dokument daterats så långt tillbaka som 1000-talet . Slottet gjordes känt genom en av mina favoriter, Lord Byron, på 1800-talet. Även Ernest Hemingway och Victor Hugo ska ha besökt slottet. Interiörerna och framförallt arkitekturen är så fruktansvärt vacker att jag känner att jag måste lägga upp bilder! Jag skulle vilja bege mig dit en dag. Château de Chillon är integrerat i själva klippan det är byggt på, som ni ser på bild nr.2. Slottets alla ombyggnader gör att det känns ganska eklektiskt.






Joy to the world, a child is born!

Nu har min syster Lotta fött sitt andra barn, Viola blev det lilla barnets namn!

Jag kan faktiskt avslöja att det var ett av namnen jag "hoppades" på när vi en gång diskuterade möjliga namn till barnet.......Ett shakespearianskt namn kan aldrig gå fel!

Fame!

Jag har insett vad som är den avgörande faktorn för äkta kändisskap!

När man skriver ett namn i WORD och det inte blir understruket (alltså finns representerat i programmets databas). 


^^

Jag sitter fortfarande och skriver. I brist på bättre underhållning så kollar jag på slutscenen i en av mina favoritfilmer:

http://www.youtube.com/watch?v=awUpS6lxCVs&feature=related

Den kvalar lätt in på min topp 10 över bästa slutscener! Sen råkar jag ju vara besatt av hela ikonografin kring henne.

I brist på bättre.



Jag sitter fortfarande och skriver. Lär bli ganska intensivt innan tisdag, så stort allvar tar jag mig själv och den här kursen på.

Jag lyssnar på låtar av sångare/band som jag inte gillar överdrivet mycket men uppskattar vissa låtar av:

http://www.youtube.com/watch?v=xUVmh6dhFzA

http://www.youtube.com/watch?v=xQGvLhZKg4Y

http://www.youtube.com/watch?v=KgYtkCySen8

http://www.youtube.com/watch?v=NOQVH4vwIUU

http://www.youtube.com/watch?v=N5etCbMTNCk

http://www.youtube.com/watch?v=rtbkz8jKKew&feature=related

.....

Jag är inte glad!

Just nu sitter jag och analyserar den här kärringen:



Detta är vad jag skrivit (ej färdigt, ej korrat och noterna är inte insatta - jag skrev det faktiskt på 20 minuter thank you very much):

Den kvinnliga maskeradtraditionen inom porträttkonsten var på samma sätt som pastoralen vida spridd i 1700-talets Europa. Antoine Pesne, känd som hovmålare i Preussen, målade 1944 ett porträtt betitlat Charlotta Fredrika Sparre som La Jolie; fritt översatt till "galenskapen".  Narren var en i maskeradtraditionen gammal roll som på många plan kan tänkas äga beröringspunkter med de italienska lustspelens Harlekin.  Lovisa Ulrikas och Sofia Magdalenas hovfröken tillika framtida överhovmästarinna Charlotta Fredrika Sparre (senare von Fersen) framträder iklädd en silvergrå dress med rödrosa trimningar, kragen och ärmarnas mitt sportar (<-- omformulera!!) blå detaljer. Ovan nämnda detaljer kläds även av små bjällror, i kragens fall placerade i dess många hörn. Koloriten är också typisk för rokokons färgskala. Den lilla spetsiga slöja (liksom kragen försedd med bjällror) som pryder hennes ståndsmässigt pudrade hår kan möjligtvis vara en abstrahering av den populära trekantiga formen för hattar samtidigt som den framträder som en helt vanlig huvudduk. Ett stöd för teorin om en abstraktion kan ligga i framhävandet och placeringen av den solitära bjällran, kanske en allusion till vanan att ibland fästa ett smycke vid den trekantiga hattens vänstra spets (not -  Costume and Fashion. A Concise History, Laver, James, The eighteenth century, sid. 137 f. - hitta tryckår). Porträttet är utfört i frihetstidens Sverige, en period då det aristokratiska idealet angreps från många håll. Många aristokrater framhävde då sitt stånds antagna överlägsenhet i porträttform genom subtila detaljer. Maskeradtraditionen är också den en ståndsmarkör i sig, den bleka hud och de rosiga kinder samt den delikata handföring som sitterskan uppvisar var dock också ett tydligt sätt att ta avstånd från vad man ansåg vara de lägre ståndens tendens att inkräkta på de områden som tidigare varit reserverade för aristokratin. Den stil och smak (grace) som idealt skulle konnoteras genom dessa detaljer förutsatte bildning och kontakter, något aristokratin bestämt hävdade sig med gentemot de lägre stånden (not). Charlotta Fredrika Sparres docka/skallra som påminner om den arketypiska narren finns antagligen bara där för att dra uppmärksamhet till handens förfining (not). Antoine Pesne var antagligen verksam i Sverige genom Lovisa Ulrika (som ju var av Preussisk härkomst) och samma år som han målade Charlotta Fredrika Sparre som La Folie utförde han även ett porträtt på kronprinsessan. Pesne var alltså van vid aristokratins ideal och tydligen trogen det ideal som Lovisa Ulrika fört med sig från sitt hemland. Bilden anknyter också i stor mån till tidens kvinnliga ideal. Utöver den smala midjan (enligt konstens regler snörd med en korsett tillverkad i valben) så ska även axlarnas relativa bredd samt sitterskans tendens att inte riktigt fylla ut det bildrum hon ockuperar få en samtida betraktare att associera till skönhet, grace och en passiv funktion (not). (Insert name) argumenterar dock för att denna i praktiken inte yttrade sig som den gjorde i den idealiserade porträttkonsten. Porträttkategorins ofta avslappnade framtoning (konnoterande aristokratins många maskeradbaler) verkar i det här fallet spegla sitterskans subtila leende, vilket underbyggs genom ögonbrynens höjning. Alla tydliga associationer till ett sexualiserat betraktande minimeras dock genom blickens fokus utanför bildrummet; Charlotta Fredrika Sparre möter inte vår blick.

Vad jag egentligen menar är:

BITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCH
BITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCH
BITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCH
BITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCHBITCH

SLYNA!

SLYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYY-NAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHAHAHAHAHA!




.......

DETTA ÄR HÄFLTEN AV EN JÄVLA FRÅGA! GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!


Härlig dag/kväll/natt!

(Alla bilder är tagna av Emelie (ja, förutom den där hon är med då) och "lånas" skamlöst till bloggen)







Snabbt inlägg!

Igår fikade jag med konstgänget på Bönor och bakat, det var självklart trevligt men jag kände mig lite trög. Under tiden jag satt och fikade så blev jag bjuden på fest hos Linn-Johan (min brist på acceptabla kläder fick mig att inhandla en skjorta på Beyond Retro, men jag bytte tillbaka till min sidenskjorta efter 3 timmar på festen).

Efter att vi blivit utkörda så tog vi oss till centralen där vi letade efter mat, missade bussar, klättrade på statyer och rullade på industrivagnar. Det finns fantastiska filmer på just detta.

Jag tog bussen med Emelie och Sébastien till Gullmarsplan (där jag tänkte gå till Sickla Udde, det tar ungefär 25 minuter) dock övertalade Seb mig att följa med och sova hos honom. Det blev en skojig natt to say the least, dagen efter blev också den mycket produktiv (Iedereen begroet Bladel! Iedereen begroet Bladel! Iedereen begroet Bladel!!!!!!). Jag blev faktiskt ganska glad över förslaget eftersom att det gav oss chansen att bekanta oss lite bättre (har mest blivit fester på senaste tiden).

Nu pluggar jag och lyssnar på Cygnet Committee från Space Oddity, en av mina favoritlåtar (klart underskattad) av mästaren David Bowie ^^

http://www.youtube.com/watch?v=OKMSgZo9c8s

Tim & Sue

I fredags så visade jag Emelie och Emelie fotografier föreställande verk av det brittiska konstnärsparet Tim & Sue. Tim och Sue arbetar främst med skulpturer, dock inte på det viset man kanske skulle förvänta sig. De äkta makarna arbetar med järnskrot och sopor för att skapa konkreta skuggskulpturer, avskrädet formas med diverse verktyg och maskiner för att då ljus tillsätts skapa perfekta skuggskulpturer mot väggen. Charles Saatchi (den kände brittiska entreprenören och konstsamlaren, som också är gift med Nigella Lawson) har tagit på sig att samla deras verk i sitt prestigefyllda The Saatchi Gallery.

Tim och Sue har kritiserats av diverse konstkritiker för att sakna intellektuellt djup i sin konst, men jag kapitulerar inför deras experimenterande kring skulpturen som genre, det ekologiska budskapet samt deras enorma skicklighet. Skulpturen som vid första åsyn inte tycks vara mer än en sophög är inte bara en fantastisk lek med soporna utan även ett resultat av att Tim och Sue sparade kartongerna från maten de levde på under 1 år.










RSS 2.0